En ny och stolt era för Centern utlovade den nyvalda partiordföranden Annie Lööf på fredagen. Hon tar över ett parti i kris. Centern tappade väljare i förra årets val och har i opinionsmätningarna därefter ibland halkat ned under den kritiska 4-procentsnivån.
Känslan av att läget är allvarligt kan vara en tillgång för en nytillträdd ledare. Den som getts rollen som räddaren i nöden kan ta tillfället att lägga om kursen på ett sätt som inte varit möjligt under mer normala förhållanden.
Det gjorde Fredrik Reinfeldt när han ett år efter Moderaternas katastrofval 2002 tog över efter Bo Lundgren. Förvandlingsnumret från gamla till nya Moderaterna blev en väljarsuccé. Socialdemokraterna förpassades till oppositionsrollen och Reinfeldts parti tog över positionen som landets dominerande parti.
Det är möjligt att vinna styrka ur misslyckanden. Det går att rita om den politiska kartan. Jämför man Moderaterna 2003 med Centerparitet 2011 är dock olikheterna större än likheterna.
Centerpartisterna må känna avgrundens närhet. Men i motsats till Moderaterna för 8 år sedan finns ingen stark känsla av att partiet har nått vägs ände. Maud Olofsson hade börjat kännas trött. Tiden var mogen för partiledarskifte. Däremot finns inga tecken på att partiet vill bryta med det hon stått för politiskt.
Det finns inga krav på att partiet ska överge alliansen. Identiteten är i dag borgerlig. Maud Olofsson beskrev i sitt avskedsanförande partiets ideologiska hållning som grön socialliberalism. Som företrädare för ungdomsförbundet har Annie Lööf tagit ut svängarna på ett sätt som fått henne att ibland etiketteras nyliberal. Som partiledarkandidat har hon varit försiktigare. I någon mån säkert för att vinna brett stöd i partiet. Men säkert också för att hon inser att rollen som partiledare ställer andra krav.
Det är inte för att radikalt lägga om kursen Annie Lööf fått förtroendet. Hon ses som ett politiskt underbarn med ovanlig förmåga att föra ut sitt budskap. Men det är inte för att ompröva arvet från Maud Olofsson hon valts utan för att föra ut det på ett nytt och smartare sätt.
Det avsnitt i stämmomaterialet som sticker ut mest är förslaget till förnyelse av integrationspolitiken. Det heter ”Välkommen till Nybyggarlandet” och är som titeln antyder en hyllning till idén att människor i andra delar av världen ska kunna bryta upp för att skapa sig en ny framtid i Sverige.
Kanada framhålls som ett ideal och arbetskraftsinvandring som sättet att förhindra den stagnation som drabbar länder där folkmängden minskar.
Resonemangen är tydligt ideologiska. Även om det inte går att utläsa hur snabba och stora steg Sverige ska ta mot att bli ett nybyggarland, är inriktningen och värderingarna tydliga.
Om Centern profilerar sig hårt i denna fråga innebär det en förändring men mer en gradskillnad än något helt nytt. När Göran Persson våren 2004 började varna för social turism var det Maud Olofssons Centerparti som ledde motståndet mot övergångsregler som skulle ha hindrat medborgare från de nya EU-länderna att komma hit.
Idéerna om nybyggarlandet Sverige passar väl ihop med Centerns småföretagarperspektiv. I Småland där Annie Lööf har sina rötter har invandrare haft lättare att hitta en försörjning än i andra delar av landet. Men det finns också mer konservativa strömningar i hennes parti. Den inre spänningen kan i praktiken komma att hämma försöken att göra Centern till det parti som tydligast bejakar arbetskraftsinvandring.
En partiledare med lyskraft och förmåga att tala med väljarna kan ibland räcka långt. Bengt Westerberg (FP) lyckades kraftigt öka sitt partis väljarstöd 1985. I valet 1998 upprepade både Gudrun Schyman (V) och Alf Svensson (KD) bravaden.
Men sådana valvinster förutsätter i regel att andra partier samtidigt har en svaghetsperiod. Framgångar som bygger på ledarens lyskraft brukar inte bli bestående.