En anledning är att Fredrik Reinfeldt lärt sig att läsa S-ledaren som debattmotståndare. Slagord som ”Vem har gett er mandat att sälja ut Sverige?” och de Juholtska bilderna av ett välfärdssamhälle i fritt fall bemötte Reinfeldt med att peka på att Sverige ligger i OECD-topp i välfärdsmätningar.
Juholts svartmålningar och hans förkärlek för svepande retorik riskerar att slå tillbaka på honom själv. Om valrörelsen blir en kamp om att beskriva Sverige, och Juholt då har kvar jobbet, gäller det att väljarna känner igen sig i beskrivningarna.
Inte blir det bättre när Håkan Juholt försöker bli konkret. ”Fas 3 är en större arbetsgivare än Volvo”, påstod S-ledaren. Verkligheten är att 29 000 svenskar är sysselsatta i Fas 3. På Volvo i Sverige jobbar 48 100 personer (lastvagnar, personbilar och så vidare). Håkan Juholt, om någon, borde i dag förstå vikten av att vara noggrann med fakta. Om han enbart tänkte på Volvo Personvagnar, med 17 500 medarbetare i Sverige, hade han ju kunnat säga det.
Men kanske vore den läxan ändå för sent inlärd. Gårdagens debatt kan mycket väl vara Juholts sista som partiledare. Nu har till och med en av hans främsta anhängare, Dala-Demokratens Göran Greider, gett upp hoppet. ”Det är nog bara att inse att Juholt är körd”, suckade han i gårdagens tidning.
När ledarna för de två största partierna stod öga mot öga i talarstolen såg det ut som en kamp mellan Spara och Slösa. Där har regeringen och Reinfeldt ett trumfkort. Att varnande peka mot Sydeuropa och tala om vikten av budgetdisciplin blir ett argument i sig, och ett ganska tungt sådant.
Dessutom hade det varit klädsamt om Håkan Juholt erkände åtminstone någon liten S-skuld i alla de svenska problem han målade upp i kammaren. Nu är det som om ungdomsarbetslöshet, ofullständiga skolbetyg och privatiseringar var helt okända fenomen i Sverige fram till 2006, då de uppfanns i ett laboratorium av Per Schlingmann.
Tittar man bara i räkenskapsböckerna är det svårt att angripa regeringen. Men politik är mer än så, och en enad och samkörd opposition skulle ha haft goda chanser att glänsa i går. Den hade till exempel kunnat angripa regeringens brist på visioner och statsrådens oförmåga att sätta sin prägel på de politiska dagsfrågorna.
Men vad som stod tydligt i riksdagen var just den totala avsaknaden av en enad opposition. Gustav Fridolin (MP) kunde/ville inte svara på frågan om vem som är oppositionsledare och därmed fick regeringen ytterligare en enkel poäng. Ett tag tycktes Fridolin och Jonas Sjöstedt nästan nå en sorts enighet, men Vänsterledarens utsträckta hand om miljön förbyttes i en örfil när han bitskt angrep Miljöpartiets syn på privata alternativ i välfärden.
Håkan Juholt är i dag för skadskjuten för att framstå som en samlande kraft för oppositionen. I går tog Fridolin och Sjöstedt var sitt kliv framåt. Men ingen nådde ända fram; det är fortfarande ett tydligt vakuum på den plats där Socialdemokraterna en gång ohotat tronade.
Fredrik Reinfeldt fick alltså en oförtjänt enkel match, lutade sig tillbaka och fokuserade på budgetbalans och ansvar. I stället var det Annie Lööf (C) som med senkommen assistans av Kristdemokraternas Göran Hägglund fick rollen som regeringens ideolog. Hon tog striden mot Sjöstedt om just privatiseringar, en förpostfäktning om en av de troliga valfrågorna.
Det är långt kvar till valet. Gårdagens partiledardebatt gav inga överraskningar, inga utspel som kommer att tippa vågen åt något avgörande håll. Men den tydliggjorde två kriser, i riksdagens största respektive minsta parti, som kan komma att avgöra både ett och flera val framöver.