Supplikanterna i finansdepartementets trappor kan emellertid inte räkna med att få en jämställd behandling. Nu gäller om någonsin nyttokalkylen. Varje satsad krona ska ge minst en krona, helst mer, tillbaka. Här finns skillnaden mellan till exempel Saab och den kommunala sektorn. För att det ska vara rimligt att satsa statliga pengar på Saab måste det finnas hög sannolikhet för att företaget på några års sikt inte bara minskat sina förluster utan också genererar tillräcklig vinst för att betala de anställdas löner och räntor och amorteringar på sina lån. Annars kommer nya krav på statliga pengar.

Kommuner och landsting finns, och i motsats till vad som gäller för fordonsindustrin ges det inga alternativ om verksamheten skulle upphöra. På ett eller annat sätt måste samhället förses med vård, skola och omsorg. Men framför allt: den kommunala sektorn är så helt avgörande för hur mikroekonomin fungerar. Om kommuner och landsting minskar sin personal med 10 procent drabbas varje kommun i Sverige av det som Trollhättan nu kan stå inför. Hur paradoxalt det än kan tyckas är Sverige starkt beroende av att den skattefinansierade sektorn av arbetsmarknaden är någorlunda stabil.

I fredagens riksdagsdebatt hävdade oppositionen med Thomas Östros (S) i spetsen att kommuner och landsting nu behöver tio miljarder för att "rädda välfärden". Det är ett lättköpt men verkligen inte klockrent argument. Den kommunala sektorn har successivt tillförts allt större resurser under överskådlig tid. Vård, skola och omsorg har ständigt fått mer pengar, samtidigt som kommunalforskningen visat att sambandet mellan ökade resurser och resultat är klent, om det ens existerar. Sjukhus och skolor med större ekonomiska resurser än jämförbara enheter visar sig sällan vara bättre på vård eller få fram fler elever till godtagbara betyg.

Tio miljarder i fast penningvärde är skillnaden mellan kommunsektorns resurser för ett fåtal år sedan och kommunsektorns resurser i dag. Ökningen är markant, trots allt som sägs om nedskärning, nedrustning, avlövning och allt man nu kan hitta på.

Det är nog så att kommuner, liksom människor, har en tendens att anpassa utgifterna efter inkomsterna snarare än efter behoven. I goda tider drar man på sig fasta utgifter. När inkomsterna sinar finns utgifterna kvar. Ekonomer talar om att vi då utsätts för ett "omvandlingstryck", politiker om att "prioritera". Kommuner och landsting behöver nog då och då ett omvandlingstryck för att politikerna ska klara av att prioritera.

Men även den som inte är övertygad om att kommuner och landsting behöver mer pengar för att fortsätta att leverera bra skola, vård och omsorg måste ta till sig det faktum att det dramatiska kommunala skattebortfallet inte kan hanteras genom en lika snabb minskning av utgifterna. Ska man spara snabbt blir det på personal. Och här har kommunsektorn med stora volymer korttidsanställda, extrapersonal, springvikarier etcetera möjlighet att handla snabbt. Det behövs varken varsel eller uppsägningar. På bara några veckor kan 10 000 jobb försvinna, och eftersom rätt många på grund av osäkra anställningsförhållanden står utanför a-kassan finns en uppenbar risk för att kommunernas kostnader för försörjningsstöd ökar.

Här måste finansdepartementet göra en strikt nyttokalkyl. Principen att även kommuner och landsting ska ha sparat i ladorna för missväxtår håller inte. Verkligheten är en annan. Ladorna är på de flesta håll helt tömda.

Säkert kommer man i finansdepartementet att försöka klura ut hur pengarna ska kunna göra största möjliga nytta, hur man ska kunna villkora och resultat­relatera. Glöm det. När kommunstödet kommer i vårpropositionen bör det vara generellt och gå både till dem som skött sig och dem som lyckats mindre bra. Erfarenheten visar att alla försök med öronmärkta slantar har slagit fel. Perssonpengar var inte bra. Det blir inte Borgpengar heller.