Ilska mot att president Barack Obama låtit staten svämma över alla bräddar är en viktig anledning till Demokraternas storförlust i mellanårsvalet till kongressen. Fast arga var väljarna även 2006 och 2008 – på den republi- kanske presidenten George W Bush.

Rädsla är ett annat skäl. Återhämtningen efter finanskrisen går trögt. Arbetslösheten har fastnat på en hög nivå. Amerikaner som inte själva förlorat jobbet eller fått sänkt lön känner andra drabbade. Partiet vid makten får skulden.

Klart är att Demokraterna förlorar majoriteten i representanthuset efter att ha tappat över 60 platser, ett värre nederlag än vid den republikanska revolutionen 1994. Till skillnad från den gången behåller Obamas parti senaten, men övertaget minskar till en hårsmån. Republikanerna tar flera guvernörsposter, en fördel när valkretsarna ritas om nästa år.

Förklaringarna är både ekonomi och politik. Obama räddade bankerna och satte i gång ett stort stimulanspaket, men många har svårt att se att det hjälpte. Samtidigt ägnade Demokraterna kraft åt en sjukförsäkringsreform som få begriper. Presidenten själv brydde sig för lite om att förklara vad han gjorde.

Valdeltagandet var lågt, men att Obama fått en rejäl näsbränna är tydligt. Man bör dock vara försiktig med att dra ut opinionstrender långt in i framtiden. De senaste åren har tvärsäkra experter ömsom proklamerat ett republikanskt, ömsom ett demokratiskt genombrott. Båda partierna har övertolkat sina mandat. Mittenväljarna har bytt fot, och valresultaten har svängt i vilda motreaktioner.

I år har stora växlar dragits på den populistiska Teapartyrörelsen. Den avsatte ett antal etablerade politiker i de republikanska primärvalen och har delvis gjort om den politiska agendan. Och det fanns Teapartykandidater som vann, men också hopplösa fall som förstörde Republikanernas chanser att ta över senaten.

Marco Rubio vann lätt senatsvalet i Florida och spås en lysande framtid. I Nevada och Delaware fick tepartister stryk i dueller som en vanlig republikan hade vunnit.

Teapartyrörelsen är motsägelsefull. Den innehåller kompromisshatare som tycker att det är bra om en polariserad kongress inte kan stifta några nya lagar. Andra medlemmar tycker att de båda stora partierna borde skärpa sig och börja samarbeta. I stort har dess entusiastiska aktivister varit en fördel för Republikanerna i valrörelsen, men både i kongressen och i presidentvalskampanjen 2012 kan rörelsen betyda trubbel.

Ansvaret ska nu delas i kongressen. President Obama hade ett bestyr med att få saker gjorda när Demokraterna kontrollerade båda kamrarna, och nu sätts han på än hårdare prov.

Han bör bjuda in till samarbete på ett mer seriöst sätt än förut, ungefär som Bill Clinton 1994. Tyvärr tenderar Obama att rida på principer, medan Republikanerna ofta saboterar uppgörelser. Dödläget i Washington kan bli totalt under två år, med allvarliga följder för USA och Obamas presidentskap.

Republikanerna vill förlänga Bushs skattesänkningar och skydda alla stora utgiftsposter mot nedskärningar, samtidigt som det väldiga budgerunderskottet ska bort. Det går inte ihop. Demokraterna vägrar å sin sida att fundera över nödvändiga reformer av pensionssystem, sociala förmåner och skatter.

Barack Obama har fortfarande chansen att bli återvald 2012, särskilt om ekonomin förbättras och Republikanerna upprepar sina tidigare misstag. Men Obamas aura från 2008 går knappast att återskapa. Han måste arbeta hårt för att reparera förtroendet och bli den statsman miljoner amerikaner hade hoppats att han redan var.