En del européer kland­rar sättet som Usama bin Ladin dödades på. Förödmjukade generaler i Pakistan varnar USA för att göra fler hemliga räder i landet. Högerrepublikaner som Sarah Palin försöker hävda att det egentligen är George W Bushs förtjänst att jakten på al-Qaidas ledare är slut.

När dammet lagt sig är det ändå svårt att se bin Ladins frånfälle som något annat än en stor seger för president Barack Obama. Oavsett reaktionerna i världen är det definitivt känslan i USA.

Obamas opinionssiffror har varit skraltiga länge men rusade uppåt när nyheten briserade. Både belackare och sympatisörer ser en starkare president. Han kan vara hård mot de hårda, och det går inte längre att framställa Obama som en säkerhetspolitisk mjukis. Men han har också visat sig vara en kylig och eftertänksam bedömare som inte hetsar fram misstag.

Redan i presidentvalskampanjen 2008 försökte först Hillary Clinton och sedan John McCain utmåla Obama som vek och oerfaren. Under sitt första år vid makten fick han kritik bland annat för att han tog lång tid på sig att besluta om strategin i Afghanistan. Motståndarna beskrev honom som en motvillig krigare.

Resultatet blev hur som helst 30.000 fler amerikanska soldater i Afghanistan. Obama har också mångdubblat antalet attacker med drönare, obemannade flygplan, mot misstänkta terrorister i regionen. Att skicka kommandosoldater i stället för missiler mot bin Ladin, för att säkra att man hittade rätt person, var onekligen ett djärvt beslut.

Trots alla falsettrop finns det en hög grad av kontinuitet i amerikansk utrikespolitik. En presidentkandidat kan driva olika linjer, men väl vid makten finns både nedärvda traditioner och pågående konflikter som inte ruckas på så lätt.

Terrorledarens död ger ändå Obama ett större handlingsutrymme. Frågan är vad han ska använda det till.

I Afghanistan ser det troligare ut att den tänkta truppreträtten kan påbörjas i sommar. Med bin Ladin ur vägen kan det dessutom bli lättare för USA att motivera förhandlingar med talibanerna, vars ledare i sin tur blivit påminda om sin sårbarhet.

Obama bör också ta chansen att sträcka ut fler händer till den muslimska världen och att mer entusiastiskt än hittills stötta de folkliga rörelserna för demokrati i Mellanöstern. Kampen mot den globala terrorismen är ingalunda över, men USA kan förskjuta fokusen i utrikespolitiken. Kina är faktiskt också viktigt.

På hemmaplan har Republikanerna tvingats sänka tonläget. Opinionen har redan visat sig skeptisk till deras ensidiga nedskärningslinje i debatten om statens gigantiska budgetunderskott. Om en vecka slår USA i skuldtaket, och i den strid som stundar om att höja det har Obama skaffat sig en psykologisk fördel.

Men Demokraterna har också sin del i den polarisering som förlamar Washington. Budgetproblemet är på riktigt, men presidentens egna lösningar har varit luddiga. Retoriken  har gått ut på att skrämma väljarna för ondskefulla republikaner som är ute efter allas sociala förmåner.

Obama kan begagna sin nya prestige till en offensiv mot Republikanerna, med sikte på att bli återvald 2012. Men han kan också göra ett försök att diskutera USA:s problem på allvar. Från en styrkeposition på mittfältet kan han ställa både sitt eget partis vänsteryttrar och den populistiska Teapartyrörelsen offside.

Utrikespolitik vinner sällan val, och dagens opinionslyft kan snart pysa ut. Det ekonomiska läget kommer att vara betydligt viktigare för Obama 2012 än döda terroristledare i Abbottabad. Men framgångar är till för att utnyttjas.