Ett år efter oljekatastrofen i Mexikanska golfen är stränderna rena och skaldjuren återigen ätliga. Men tillståndet i världshaven är alltjämt alarmerande.
I dag är det ett år sedan borrplattformen ”Deepwater horizon” exploderade och sjönk i Mexikanska golfen. Elva människor miste livet och tusentals kustbor förlorade hopp och försörjning. Misslyckade försök att plugga igen läckan parat med tafflig medial hantering placerade snabbt oljebolaget BP i tätpositionen för världens mest hatade företag.
Ett år är emellertid inte lång tid och det finns ingen anledning att skriva bokslut riktigt än. Det gäller inte minst i fråga om katastrofens ekologiska påverkan, för skadorna är varken till fullo utredda eller uppenbara.
Somligt akut tycks avvärjt, fisk och skaldjur anses exempelvis återigen vara tjänlig föda. Stränderna är inte längre svartkletiga. Kustbor kan delvis åter försörja sig på vad havet ger. Somliga problem kvarstår dock. Ostronbestånden är exempelvis till stora delar fortfarande utslagna.
Effekterna inskränker sig inte heller enbart till oljans efterverkningar. Också skadebegränsande insatser – som användandet av lösningsmedel för att skingra läckaget – betingar ett pris, i dag oklart vilket. Hur våtmarkerna, regionens kanske allra känsligaste miljöer, har påverkats är ännu svårt att säga.
Ekologisk obalans är svårberäknelig, och kan ge utslag först år senare. Hur 2010 års yngel överlevde svartsörjan är oklart, men det lär visa sig i 2017 års bestånd av blåfenad tonfisk. Klarlagt är i vilket fall att spår från oljekatastrofen i dag hittas i hela näringskedjan, i mikrober såväl som i makromiljön.
Ett är säkert – skadeverkningarna kunde ha varit avsevärt större om faktorerna hade spelat samman på ett mer ödesdigert vis. Det är en insikt som gärna får trösta, men också leda till både handling (som striktare regelverk och bättre översyn) och eftertanke. Begrunda exempelvis en olycka i Arktisregionen: vinterkyla, stillastående vatten, svårtillgängliga miljöer och synnerligen känslig ekologi. En ekologi som för övrigt redan finner sig trängd av ett klimat i förändring. Skadeverkningarna efter ett oljeutsläpp är i regel inte ett utslag av slumpen, utan beror på vilka miljöer som öppnas för exploatering. Oljeborrningsteknik kan bli bättre, liksom katastrofinsatser. Men olyckor kommer fortsätta att ske, och måste finnas i kalkylen vid all prospektering. I grunden är oljekatastrofer en fråga om felande politik, inte havererande teknik. En region som inte tål utsläpp bör inte öppnas för storskaliga borrprojekt – punkt.
Svartkletiga pelikaner och nedsmutsade stränder har stort symbolvärde. Explosionen på ”Deepwater horizon” väcker – med all rätt – stort engagemang. Samtidigt är det snarare kontinuerliga lågmälda förstörelser, det institutionaliserade överutnyttjandet, som utgör det allra största hotet mot världshaven. Klimatförändringarna och det jättelika överuttaget av fisk ur världshaven utgör väsentligen mer alarmerande hot mot världens marina miljöer.
Det är lockande att begränsa sin ilska till oljeindustrin, kräva avgångar och häckla drullig mediehantering. Men att fiskbestånden kollapsar beror inte på BP, utan på missriktade subventioner och överdimensionerade fiskeflottor. Det beror på fiskmjöl, sushisug, medeltida fiskeredskap och att haven till stor del är laglösa.
Att det ännu är för tidigt att skriva bokslut över skadeverkningarna i Mexikanska golfen, så väl som annorstädes, beror på att förödelsen fortfarande pågår. Havens olycka är en långt mer komplex förening än råolja.