Näringsministerns hantering av Vattenfall är obegriplig och försvårar styrelserekrytering. Men om Vattenfalls utländska delar säljs blir slutet på den sorgliga historien ändå gott.
I går stod två av de fyra reaktorerna i Ringhals still, liksom en av de tre i kärnkraftverket i Forsmark. Vattenfall är huvudägare till båda anläggningarna. Konkurrensverket har konstaterat att energiutnyttjandet i de svenska kärnkraftverken är betydligt lägre än i de finska. Skillnaden under åren 1996 till 2006 låg på i snitt 13 procent, och den svenska produktionsnivån har inte blivit bättre de senaste åren.
Ifall de svenska kärnkraftverken levererat lika mycket som de finska hade priset per kilowattimme varit 3–4 öre lägre, bedömer Konkurrensverket.
Om näringsminister Maud Olofsson (C) hade anfört detta som skäl för sin misstro mot Vattenfalls vd Lars G Josefsson hade det gått att förstå hennes handlande. Fast inte helt och hållet, det dåliga energiutnyttjandet är ingen nyhet. Och det är det inte heller att Vattenfalls kärnkraftverk i Tyskland står still efter mycket uppmärksammade tillbud.
Men Maud Olofsson har inte givit ett enda vettigt argument för att vägra stötta vd Josefsson och samtidigt låta styrelsen – som ju är ansvarig för vd – sitta kvar.
Att Vattenfall räknat på vad det kan ge att sälja sitt svenska elnätsinnehav är bara naturligt. Elnätet ligger i ett separat bolag som inte får ha någon kontakt med produktionsbolagen, det har EU bestämt för att förbättra konkurrensen. Nätbolagen är reglerade och har allt oftare helt andra ägare. Eon har nyss sålt sitt tyska nät och Vattenfall är på väg.
Den gamla nyheten om Vattenfalls tyska försäkringar där skadeståndskrav kan riktas mot företaget om försäkringarna inte räcker kan knappast vara skälet. Om det sker en så stor kärnkraftsolycka att försäkringarna inte räcker, då talar vi nära Tjernobylklass. I så fall är det ett petitessproblem om Vattenfall stupar på kuppen.
Näringsministerns ilska måste handla om något annat. Ännu okänt. Man kan gissa på att den har att göra med att Vattenfall skrivit en avsiktsförklaring tillsammans med Industrikraft AB – ett bolag som ägs av svenska storföretag som slukar energi – om att bygga ny baskraft. I överenskommelsen är ny kärnkraft ett alternativ.
Men det är bara en gissning. Maud Olofsson har inte förklarat sitt handlande, bara talat om ”förtroendekris”. Är det någon som nu står inför en förtroendekris är det Olofsson själv. Vilka personer som tar sitt uppdrag på allvar och har kompetens vill sätta sig i styrelsen för ett statligt företag när den ansvariga ministern inte låter styrelsen ta sitt ansvar?
Det är helt rimligt att ägaren staten sparkar en obstruerande styrelse, som man nyss gjorde i Apoteket. Men att förklara sitt förtroende för styrelsen samtidigt som man sparkar vd – vars till- och avsättande är styrelsens huvuduppgift – är bort i tok.
Denna sorgliga hantering ser dock ut att kunna få en lycklig utgång. I valrörelsen såg Centern till att sätta stopp för att en borgerlig regering skulle kunna sälja Vattenfall. I går talade Maud Olofsson om att ”inköpet av kärnkraft och kolkraft i Tyskland, under förra regeringen, har komplicerat ägarfrågan”. (I våras, under Olofsson, köptes ett nederländskt kraftföretag för närmare 100 miljarder.)
Mona Sahlin deklarerade å de rödgrönas vägnar att Vattenfall inte bör vara en av världens största aktörer i kolkraft och kärnkraft.
Helt plötsligt, och utan egentlig anledning, har alla partier en möjlighet att lämna gamla positioner. Må opposition och regering sätta sig ned tillsammans och reda ut hur man bäst befriar staten från ansvaret att driva ett av Västeuropas största energiföretag. Avveckla med förnuft.
DN 14/11 2009