Moderaterna noterar allt större framgångar i väljaropinionen, medan Socialdemokraterna krymper till oigenkännlighet. Och vägen ur S-krisen är fortfarande höljd i dimma.
DN/Synovates väljarbarometer för november säger för all del inget om hur det går i valet 2014. Däremot ger siffrorna en dramatisk bild av den aktuella stämningen i landet.
Den 19 september röstade 30,1 procent på Moderaterna; i opinionsmätningen får partiet 37,5 procent, den högsta under barometerns drygt 30-åriga levnad. Spegelbilden finns hos Socialdemokraterna, som sjunkit ytterligare från det katastrofala valresultatet på 30,7 till dagens 27,7 procent.
Gapet mellan M och S är sålunda i runda slängar 10 procentenheter, och den typen av försprång har förut bara förunnats socialdemokrater. Nu är M större än S i alla åldersgrupper. M leder överlägset bland män men har övertaget även hos kvinnor, och i storstadsområdena har partiet stöd av nästan halva befolkningen.
Läget står i bjärt kontrast till utvecklingen efter förra valet 2006. Då tappade allianspartierna raskt efter ett par felbesättningar av ministerposter och en facklig kampanj mot förändringarna i a-kassan.
Denna gång har Moderaterna enkelt skakat av sig ministormen runt den nya partisekreterarens bjudresor. Statsminister Fredrik Reinfeldt ingjuter uppenbart förtroende, finansminister Anders Borg lotsar tryggt Sverige genom eurokrisens vågor och Sverigedemokraterna har hittills inte ställt till något värre kaos än en utmarsch ur Storkyrkan.
Sannolikt är en förklaring till M:s uppgång också att Reinfeldt plockat tillbaka åtskilliga av dem som taktikröstade på andra allianspartier för att rädda regeringen. Den moderata dominansen är ett problem på den borgerliga sidan. I stort sett fungerar koalitionen bra, men den skulle må ännu bättre om de tre mindre partierna fick större utrymme.
Höstens verkliga story är ändå Socialdemokraternas vilsna jakt efter mål och mening. Partiets nedgång efter valet är inget ras, men en fortsatt kräftgång efter ett historiskt fiasko i september. Sveriges tidigare statsbärande parti har blivit frånsprunget och gjort allt för att visa att det inte längre kan bära staten.
Två månader tog det innan partiledaren Mona Sahlin lyftes bort. En del undrar hur det kunde ta sådan tid att bestämma sig för ordförandebyte, andra tycker att hon blev illa behandlad, och båda grupperna tycks nu välja sofflocket.
Efteråt har ledande socialdemokrater paraderat genom medierna och sagt att de inte vill ta över. Ingen kan förklara den fåniga processen bättre än att det är en tradition i partiet att inte berätta vad man vill. Många talar samtidigt om förnyelse utan att kunna uttrycka en aning om vad den skulle innehålla.
Det finns en höger-vänsterskala inom socialdemokratin, men de politiska skillnaderna ska inte överdrivas. Vad som varit tydligt är bristen på en vision och en berättelse om vad det stora partiet ska göra när det har blivit relativt litet.
Här finns förstås ett dilemma. Veteraner som Sven-Erik Österberg och Thomas Östros är förknippade med den misslyckade Sahlineran. De yngre förmågorna är ganska okända. Men innan S hittat en ny partiledare är det svårt att söka en politisk linje.
Miljöpartiets Mikaela Valtersson säger i en intervju i dagens DN att det rödgröna samarbetet är över. Hon medger att mycket gick snett men anser att det var en god sak att S avsade sig rollen som ensam regeringsbildare. Det var å andra sidan bara bra ur MP:s synvinkel. För S måste det rödgröna äventyret likna en dikeskörning.
Med en ny partiledare försvinner anti-Sahlineffekten. Väljarna är numera både ombytliga och otrogna. Men socialdemokratin behöver mer än så att luta sig mot.