Ombudsmän går dit makten pekar

Biträdande finansminister Sven-Erik Österberg lät i går inte överdrivet entusiastisk över Skatteverkets förslag att inrätta en särskild gäldenärsombudsman (GO) för att tillvarata de skuldsattas intressen, särskilt då förtidspensionerade psykiskt sjuka personer som inte själva kan sköta sin ekonomi.

Många vräks från sina bostäder och hamnar i onödan i kronofogdens register för att de inte betalar sina räkningar i tid. I sådana fall ska kronofogden föra över ärendet till GO, som sedan reder ut problemen tillsammans med den enskilde, socialtjänsten och sjukvården.

Sven-Erik Österberg menade att förslaget "i grunden som princip var bra", men att det behövde kompletteras med åtgärder som skulle kunna vidtas innan en skuldsatt person blir ett fall för kronofogden. Vad han möjligen avsåg men inte sade var att staten skulle överta ett yttersta ansvar för den enskilde som hittills åvilat kommunerna, dels genom socialtjänsten, dels genom överförmyndarens tillsättning av gode män.

Å andra sidan är gränsdragningen mellan stat och kommun mer praktisk än principiell, i praktiken fungerar staten som överförmyndare. Sedan 1957 ligger också kommunala myndigheter under justitieombudsmannens tillsyn.

Idén om ombudsmannen var redan då en av Sveriges större exportsuccéer, både ordet och institutionen har spritts över hela världen. Ämbetet inrättades redan i början på 1700-talet under Karl XII, avskaffades under Gustav III och återuppstod i sin moderna form som en riksdagens egen myndighet i 1809 års författning.

JO skulle fungera som medborgarnas advokat gentemot statens myndigheter och tonen i instruktionen till ämbetets förste innehavare Lars August Mannerheim var påfallande kärv. Det ålåg honom att "hafwa tilsyn över Lagarnes efterlefnad av Domare och Embetsmän samt at wid wederbörliga Domstolar i laga ordning tiltala dem, som uti sina Embetens utöfning av wäld, mannamon eller annan orsak någon olaglighet begå, eller underlåta at sine Embetspligter behörigen fullgöra."

I dag är språket mindre märgfullt - det heter att JO ska "utöva tillsyn över tillämpningen i offentliga verksamheter av lagar och andra författningar" - men som riksdagens egen myndighet är JO fortfarande ensam i sitt slag. Den nybildade Riksrevisionen sorterar visserligen också under riksdagen, men dess styrelse fungerar som en politisk överrock, om än inte formellt så reellt.

Alla andra ombudsmän - KO, Jämo, DO, BO, HO, Homo - är däremot statliga myndigheter, direkt underställda den politiska ledningen i regeringskansliet. KO och Jämo bildades på 1970-talet, DO 1986 och resten på 1990-talet.

Till formen är de statliga ombudsmännen en blandning av tillsynsmyndigheter och politiska propagandaorgan på sina respektive områden. Både närheten till och lyhördheten för de politiska signalerna uppifrån är centrala element i rollen som statens förlängda arm, möjligen med undantag för HO (Handikappombudsmannen) som tampas med kommunernas sega ovilja att tillämpa LSS-lagen.

Vanan att använda myndigheter för att driva politik vid sidan om partiväsendet har på senare tid blivit ett karakteristiskt inslag i förvaltningen. Det gäller inte bara myndigheter som förkläds till ombudsmän utan också mer traditionella verk som Sida, Folkhälsoinstitutet, Integrationsverket och Vägverket. De vänder sig alla till allmänheten med förmaningar och påpekanden av olika slag, gör opinionsundersökningar, annonserar i TV och tidningar och sprider - som Vägverket - gratistidningar till hushållen.

Den senaste trenden bland statsråden är att utse så kallade nationella samordnare på sina ansvarsområden. Först på plan var psykiatrisamordnaren Anders Milton men sedan dess har Sonny Modig tilldelats titeln nationell byggsamordnare och Lil Ljunggren Lönnberg kallats till uppdraget som "nationell koordinator för snabbare etablering på arbetsmarknaden för ungdomar". Dit hör också landshövdingen Lorentz Anderssons uppgift att samordna den nationella träbyggnadsstrategi som infrastrukturminister Ulrica Messing tagit fram och som syftar till att öka användningen av trä i byggsektorn.

Mot den här bakgrunden måste nog oddsen betraktas som låga för att Sven-Erik Österberg ska vidhålla sin skepsis mot förslaget om en särskild gäldenärsombudsman. Blir det inte en ombudsman så blir det väl en nationell samordnare av statens och kommunernas insatser.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut