I grunden var förutsättningarna betydligt sämre än de såg ut när Mona Sahlin tillträdde som partiledare för två år sedan. Men hon har själv genom ett par avgörande misstag förvärrat det.
Mona Sahlin är otydlig. Hon har agerat otaktiskt och har fel stil. Ja, det mesta är fel på den partiledare vars opinionssiffror faller.
Sådan är medielogiken. Och naturligtvis är det inte helt rättvist.
En del av Mona Sahlins problem bottnar i den beställning hon fick när hon tillträdde. Socialdemokraterna önskade efter åren med Göran Persson en mer lyhörd ordförande – beslut skulle förankras. Längtan efter ett lyssnande ledarskap var begripligt men får en del oavsedda konsekvenser. Den som inte känner sig fri att själv slå fast vad som gäller måste ibland prata sig runt frågor och problem. Det som lyssnarna uppfattar som otydlighet är därför inte främst en egenskap hos Mona Sahlin. I hög grad är otydligheten partiets.
Även förhållandet till Miljöpartiet och Vänsterpartiet har en förhistoria. Göran Persson hade kört modellen med fasta samarbetspartier utan ministerposter i botten. Inom det egna partiet, och än mer inom Miljöpartiet, fanns en växande insikt om att det krävdes nya, fastare former för samverkan.
Som Tommy Möller konstaterade på DN Debatt i lördags är också det politiska landskapet i viktiga avseenden förändrat. Bildandet av den borgerliga alliansen satte partierna till vänster under press att svara med en egen blockbildning. Vi har därmed fått något som liknar ett tvåpartisystem. Samtidigt har de borgerligas klassiska svaghet blivit vänsterblockets. Det är där regeringsfrågan i dag pockar på ett svar, och det är där trovärdigheten i det svar som ges blir ifrågasatt: Kommer de verkligen att kunna regera ihop?
Ändå kan inta allt förklaras med dåliga förutsättningar. Mona Sahlin har vid två avgörande ögonblick visat dålig politisk fingertoppskänsla.
Hon var för kategorisk i sitt uteslutande av Vänsterpartiet när hon tillkännagav bildandet av en långsiktig allians med Miljöpartiet. Därmed lämnade hon en blotta för dem som ogillade detta djärva steg. I stället för en tvåpartiallians med tyngdpunkt i politikens mittfält fick hon en trepartiallians med tydlig lutning åt vänster. Det var inte vad hon själv önskat, och hennes auktoritet som ledare fick sig en rejäl törn.
En andra prövning kom när de borgerliga partierna överraskande meddelade att de ingått en långsiktig energiöverenskommelse som öppnar för byggande av nya kärnkraftverk. Om Mona Sahlin hade uppnått den tvåpartiallians som hon eftersträvade hade hennes handlingsutrymme i detta läge varit närmast obefintligt. Man kör inte över sin enda allierade i dennas viktigaste fråga.
Ett samarbete som inkluderar tre partier, och såväl har fler som starkare inre spänningar, blir med nödvändighet lösare. Därför fanns trots allt en liten öppning i energifrågan. Mona Sahlin hade kunnat vända sitt taktiska nederlag i alliansfrågan till en sakpolitisk seger på energiområdet.
Hon hade kunnat göra upp med regering för att rensa bordet. Dels hade hon då uppnått en långsiktighet i energipolitiken som skulle ha värdesatts inte bara inom industrin utan också i stora delar av hennes eget parti. Dels hade hon befriat sin vänsterallians från framtida problem. Kärnkraften hade liksom EU-medlemskapet kunnat bli ett område där de mindre samarbetspartierna helt enkelt fick acceptera att det rådde bred enighet i riksdagen om politikens inriktning.
DN