Den dråpåtalade läkarens berättelse är omskakande läsning som innehåller mycket allvarlig kritik mot det svenska rättsväsendet.
Den kvinnliga narkosläkaren beskriver bland annat hur polisen till en början nekar henne advokathjälp, att hon inte får äta ordentligt i arresten och att hon natten för häktningsförhandlingen gång på gång väcks på ett sätt som för tankarna till lågintensiv tortyr.
Vidare ger läkaren en bild av hur hon under de inledande förhören ständigt missförstås och misstänkliggörs när hon försöker ge medicinska förklaringar till att den för tidigt födda flickan avlider. Polis och åklagare tycks så övertygade om hennes skuld att varje alternativ hypotes betraktas som en bortförklaring.
Beteendet går igen under de nästan tre år som leder fram till hennes frikännande. De växande tvivlen på hennes skuld, som framförs av åtskilliga inom professionen, rubbar inte åklagarens inledande uppfattning att ett allvarligt brott begåtts.
Uppgifterna i artikeln kommer från läkaren och har ännu inte bemötts av polis och åklagare. Den är en partsinlaga och behöver kompletteras av andra vittnesmål.
Men det råder inget tvivel om att Astrid Lindgren-fallet rymmer flera mycket besvärande delar som borde bli föremål för en större granskning.
Det handlar både om att undersöka polisens agerande och att granska åklagarnas hantering av ärendet.
Det mest anmärkningsvärda i historien är den segdragna tiden fram till rättegång. Från gripandet till att alla undersökningar blivit klara dröjde det två år, vilket framstår som helt oacceptabelt.
Vad gjorde åklagaren under denna tid? Såg han åtminstone till att själv ta initiativ som kunde visa på alternativa förklaringar till flickans död?
Intrycket gavs av att åklagaren hade viktiga bevis, men det som framkom under rättegången i höstas tydde snarare på motsatsen. Det var försvaret som utnyttjade väntan till att stärka läkarens sak.
Hösten 2009 presenterade Socialstyrelsen sin medicinska granskning av fallet. Åklagaren borde redan då ha insett att ansvarsfrågan inte var så enkel som den till en början framställdes som.
Socialstyrelsen avstod från att klandra vårdpersonalen, inklusive den brottsmisstänkta läkaren. Myndigheten visade att fallet var komplicerat och att det kunde finnas alternativa förklaringar till den extrema dosen tiopental, som uppmätts under obduktionen. Felmätning kunde inte uteslutas. Ändå valde åklagaren att framskrida och till och med väcka åtal. Det underkändes senare av en enig tingsrätt.
Domen visar hur vådligt det är att låta rättssystemet hantera komplicerade medicinska ärenden, som på goda grunder är tänkta att bedömas av sjukvårdens egna kontrollorgan.
Hela detta fall – som aldrig borde ha hamnat i domstol – måste bli föremål för en ordentlig och oberoende genomlysning. Det kan vara fråga om ett allvarligt rättsövergrepp.
Justitieombudsmannen har klokt nog överlämnat ärendet till Justitiekanslern, eftersom JO Lars Lindström var ordförande under häktningsförhandlingen i Solna tingsrätt våren 2009.
Justitiekansler Anna Skarhed har ännu inte fattat beslut om hon ska gå vidare med Astrid Lindgren-fallet. Ingen som läser intervjun i Läkartidningen och tar del av tingsrättens dom kan rimligtvis tveka om vad hon borde göra. DN 23/12 2011