President Obama ger sitt tydliga stöd till folkupproren i Mellanöstern. Det ökar också chansen att återuppliva fredsprocessen mellan israeler och palestinier.
Romantiker drömmer om en utrikespolitik där ingen talar eller handlar med diktaturer. Cyniker hävdar strategiska intressen och struntar i demokrati. Det möjligas konst ligger alltid däremellan, även för supermakten USA.
USA:s makt är också begränsad. Många vill att amerikanerna ställer upp när den egna styrkan inte räcker till, andra kritiserar USA för att blanda sig i på fel ställe. Att president Barack Obama med sitt stora tal om Mellanöstern skulle uppfylla alla förväntningar samtidigt var därför självklart en illusion.
Under den arabiska våren har Obama fått kritik för senfärdighet och för att ha gett ett alltför ljummet stöd till de folkliga revolterna. Det dröjde innan USA tog sin hand från Egyptens diktator Mubarak, bland annat av oro för vad islamister skulle ta sig till i ett instabilt politiskt vakuum. Andra har sett dubbla måttstockar i behandlingen av förtryckarna i Libyen och Syrien.
Nu stipulerar Obama ändå tydligt att demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter är grundpelare i hans Mellanösternpolitik. Egypten får löfte om miljarder dollar till stöd för politiska och ekonomiska reformer, i förhoppningen att fler länder följer det demokratiska exemplet. Obama fördömde också den syriska mördarregimen hårdare än tidigare.
Ambivalensen finns dessvärre kvar. Bahrain, där USA har en stor flottbas, fick visserligen en rejäl skrapa för det våld som riktats mot obeväpnade demonstranter. Men Obama avstod från att nämna Saudiarabien i sitt tal, trots landets förtryck av all egen opposition och trots den militära interventionen till stöd för Bahrains härskare.
När det gäller Israel och Palestina gjorde Obama en subtil men viktig positionsförflyttning. En tvåstatslösning är den gamla amerikanska linjen, men ingen president har så tydligt sagt att grunden måste vara gränserna före kriget 1967. Samtidigt betonade han att territorium måste bytas. Vissa israeliska bosättningar går inte längre att flytta, men palestinierna ska kompenseras med annan mark.
Att detta måste utgöra ramen för en fredsuppgörelse har stått klart sedan förhandlingarna 2000 i Camp David under Bill Clintons ledning. Därtill måste israelerna kompromissa om Jerusalem och palestinierna backa från kravet att alla 1948 års flyktingar ska ha rätt att återvända. Dessa två ”känslosamma” punkter vill Obama skjuta upp till senare.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu lät lika omedgörlig som vanligt efter Obamas tal, och fredagens möte i Washington mellan de båda innebar knappast något genombrott. Men både Netanyahu och palestinierna gör klokt i att lyssna på Obama.
PLO:s plan är att i september be FN:s generalförsamling erkänna Palestina som stat och fullvärdig medlem. Som Obama fastslog är detta ren symbolpolitik som inte för en fredlig lösning närmare, utan snarare stärker israeliska hökar. Palestinierna måste också reda ut problemet Hamas, som fortfarande förnekar Israels rätt att existera och vägrar ge upp terrorn som metod. Det gäller vare sig en palestinsk samlingsregering kommer till stånd eller inte.
Den arabiska våren har skapat oro i Israel, och Netanyahu har tagit den uppluckrade stabiliteten som ursäkt för att göra ingenting. Upproren mot förtryckarna borde i stället ge även Israel förhoppningar om en fredligare region. En demokratisk palestinsk stat, som respekterar Israels existens, skulle också öka landets säkerhet.
Varaktig fred kräver vilja och ansträngningar av både israeler och palestinier, liksom att USA och Obama sätter press på båda parter.