Låt avgifterna för utländska studenter bli startskottet för en öppen debatt om social utjämning och utbildningskvalitet. Avgiftsfrihet är inget mål i sig.
Är 100 euro i anmälningsavgift för utomeuropeiska studenter det första steget mot ett avskaffande av den avgiftsfria högskoleutbildningen i Sverige? Hittills finns inte mycket som tyder på det. Men det som gör gårdagens förslag från Verket för högskoleservice laddat är att den mycket större avgiftsfrågan finns där under ytan.
De flesta inser att egenavgifter kan göra nytta. Till och med när det gäller vård av landets egna medborgare har vi ju en patientavgift. Syftet är inte att den som verkligen behöver vård ska avstå utan att alla ska tänka sig för innan de tar vårdens resurser i anspråk.
Administrationskostnaderna är högre för de utländska ansökningarna till högskolan. Det kan vara ett särskilt skäl att ha en avgift just för dem. Men argumentet att en egenavgift ger färre oseriösa ansökningar gäller även svenska sökande.
Här börjar det brännas. För med en allmän anmälningsavgift skulle vi rucka på principen om fri utbildning. Det har regeringen hittills inte vågat göra.
I vårt land ska alla oavsett social bakgrund ges möjlighet att studera. Så vill vi se det – och det finns absolut ingen anledning att ge upp det målet. Utbildning är ett av de allra kraftfullaste verktyg ett samhälle har för att främja social rörlighet och skapa mer jämlika livsvillkor.
Men frågan är inte om lika livschanser är ett mål värt att slåss för, utan om avgiftsfriheten verkligen är det effektiva medel som vi trott.
Grundskolan hade när den infördes en starkt utjämnande effekt. Barn till lågutbildade fäder fick nya möjligheter och utnyttjade också dessa. Men därefter har den sociala utjämningen stannat av.
Tittar man på utvecklingen i andra länder finner man ett starkt samband mellan BNP och andelen elever som går vidare till högskolenivån. Däremot är sambandet mellan högskoleavgifter och andelen elever som går vidare till högre studier svagt.
Förklaringen är att avgifter bara är en liten del av kostnaderna. Den största ligger i att de som studerar går miste om inkomster som de skulle ha kunnat få om de i stället ägnat studietiden åt arbete.
De totala kostnaderna måste dessutom ställas i relation till det studierna kan ge på längre sikt. Svaret på den frågan är dels beroende av hur löner och skatter ser ut i landet, dels av hur hög kvalitet högskoleutbildningen håller. Att USA, som har höga studieavgifter, samtidigt har hög andel som studerar på högskolan beror helt enkelt på att avkastningen på studier är hög.
För den svenska utbildningspolitikens vidkommande finns framför allt en tydlig koppling mellan avgifter och storleken på högskolornas resurser. Om pengarna inte räcker, vad är då viktigast? Att försvara principen om avgiftsfrihet eller att tillförsäkra högskolorna tillräckliga resurser för att kunna erbjuda utbildningar av hög kvalitet?
Om avgifter kombineras med generösare studielån behöver de inte avskräcka studenter från hem utan studietradition. I synnerhet inte om kvaliteten höjs och utsikterna att studierna ska bli en god investering förbättras.
Diskussionen borde därför inte avslutas med beskedet att avgifter för utländska studenter inte har något med avgiftsfriheten för svenska studenter att göra. Låt i stället detta bli startskottet för en öppen, bred debatt om resurser, avgifter och utbildning som kraft för utjämning av sociala skillnader.