Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Onödigt svarta rubriker

Är den svenska journalistiken sämre i dag än för tio eller tjugo år sedan? Ja, anser någon som sannerligen borde veta: Mats ­Svegfors, tidigare vd för Sveriges Radio och chefredaktör för Svenska Dagbladet.

I en artikel på söndagens DN Debatt kommer Svegfors med skarp och dyster kritik mot dagstidningarnas utveckling, representerad av Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. ”Nyhetsutrymmet krymper (...) redaktionerna smälter samman som en fjolårsdriva”, skriver han. ”Kvalitetsjournalistiken trängs tillbaka i Sverige.”

Mest kritisk är den forna chefredaktören mot sin tidigare arbetsgivare: ”Det mest besynnerliga med förändringen i Svenska Dagbladet är att en formlig slakt skett på det som de allra flesta betraktar som tidningens allra mest centrala innehåll: inrikesnyheter, politik­nyheter och lokala nyheter.”

Många känner förmodligen igen sig i beskrivningen, kanske inte minst i Melodifestivaltider. Mats Svegfors uttrycker inte ovanliga synpunkter på de senaste decenniernas medieutveckling. För korta texter, för stora bilder, personcentrerat, ytligt och förflackat. Men har han rätt?

Frågan är svår att besvara om man bara använder Svegfors egen under­söknings­metodik, att räkna antalet bok­stäver i tidningarna och jämföra nu och då. Han tycks utgå från principen att en lång text alltid innebär större ”kvalitet” än en kort, något som de flesta skribenter och läsare kan vittna om är en sanning med modifikation. ”Jag hade inte tid att skriva ett kort brev, så jag skrev ett långt i stället”, som Mark Twain uttryckte fenomenet att en kompaktare text inte sällan innehåller större tankeskärpa än ett evigt ordrabblande. Eller: Säger en bok på 500 sidor automatiskt mer om vårt liv än en på 250?

En som tycks motsäga Mats Svegfors tes är medieprofessorn Ingela Wadbring vid Mittuniversitetet, som i höstas utkom med undersökningen ”Journalistikens kommersialisering – mera myt än sanning”. Hon har bland annat funnit att hårda nyheter – politik, ekonomi, olyckor – fortfarande dominerar dagspressens innehåll och att journalistiken om något är mindre personfixerad i dag än på 1960-talet.

Utvecklingen beskriver hon som att journalistiken snarare genomgått en professionalisering än en kommersialisering.

Men den stora frågan, och den som Mats Svegfors undviker att beröra i sin debattartikel, kan formuleras så här: Lever dagens läsare, tittare och lyssnare i ett bättre eller sämre medie­klimat än deras motsvarigheter för några decennier sedan?

Det var då journalisten Åke Ortmark, som nu utgivit memoarboken ”Makten och lögnen”, var inrikeschef på Aktuellt. Han beskriver jobbet med orden ”det var jag som bestämde vad som hade hänt i Sverige”. Det fanns ett enda nyhetsprogram i en enda tv-kanal. Tre kanaler i den enda lagliga radion. Om en bok inte recenserades i någon av en handfull stora dagstidningar fanns den inte.

Dåtidens journalistik kunde vara underdånig mot makten och politiserad på ett sätt som är främmande i dag efter den av Wadbring omskrivna professionaliseringen av kåren.

Det blir helt enkelt besvärligt när man som Mats Svegfors jämför gårdagens journalistik med dagens och inte tar hänsyn till det nya medieklimatet och, framför allt, till nätjournalistiken. Han hävdar att ”efterfrågan på kritisk, självständig journalistik avtar i snabb takt”. Mycket tyder tvärtom på att efter­frågan – och framför allt tillgången, globalt sett – är större än någonsin, även om denna journalistik inte alltid tar gestalt av en tryckt tidning i broad­sheetformat.

En likhet mellan nu och då är att det alltid hävdats att det var bättre förr. En stor skillnad är att dagens medborgare har bättre möjlighet att informera sig om sin samtid än någon tidigare generation.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.