Om det rådde något tvivel om vad Wanja Lundby-Wedin tycker om euron så skingrades det i går. Hennes artikel på DN Debatt, som skrevs tillsammans med ordförandena i Saco, Tco, Landstingsförbundet, Kommunförbundet och vd:n för Svenskt Näringsliv, handlade om att övertyga de skeptiska och osäkra väljarna om att rösta ja den 14 september.

En övergång till den gemensamma valutan skapar förutsättningar för ökad handel, bättre tillväxt, högre inkomster och större skatteunderlag, vilket i sin tur ökar möjligheterna för högre välstånd och välfärd. Så lyder i sammanfattning de sex debattörernas argument.

Förvisso är budskapet ingen nyhet för den som följt EMU-debatten. Att det sägs ska nog därför mer ses som ett led i Operation övertalning, som en plågad jasida inlett ett par veckor före folkomröstningen. Tunga organisationer och kända företrädare ska med sitt ja övertyga miljontals väljare om fördelarna med euron. Det var bland annat därför som folkpartiledaren Lars Leijonborg och statsminister Göran Persson i söndags tog det ovanliga steget och höll en gemensam presskonferens. Och nu lierar sig alltså LO med arbetsgivarna i en appell för euron.

Det är både bra och dåligt.

Bra därför att möjligheterna med Europasamarbetet äntligen lyfts fram i debatten. I månader har diskussionen handlat om eurons risker, och bevisbördan har hela tiden legat på jasidan. Det har presenterats finanspolitiska ramverk för att ersätta förlusten av en nationell penningpolitik - för att nämna ett exempel. Men vad gör nejsidan? Nu är det dags att den ger besked om hur utanförskapets lägre tillväxt ska ersättas.

Alla är ju överens om att euron ökar handeln. Och vi vet att ökad handel är förknippat med betydande välfärdsvinster.

Det går alltså inte att komma ifrån att utanförskapet har ett ekonomiskt pris som måste betalas.

Man kan bara beklaga att Wanja Lundby-Wedin och hennes fackliga kolleger inte pekat på denna kostnad tidigare. Varför nu? Varför inte i god tid före folkomröstningen?

I LO:s fall handlar det delvis om intern splittring, delvis om olyckliga låsningar. På måndagen radiointervjuades en förtvivlad Ninel Jansson, ordförande i Handels, och fick det att låta som om världen hade gått under efter Wanja Lundby-Wedins besked. Och även Byggnads ordförande Hans Tilly uttryckte stor besvikelse över artikeln på DN Debatt.

Deras reaktion var väntad. Mer förvånande är att ett tungt LO-förbund som Metall gick med på att villkora Landsorganisationens ställningstagande till euron med buffertfonder och ett partssammansatt ekonomiskt råd. Det både bakband Landsorganisationen och förpestade EMU-debatten. Än i dag lever vi med konsekvenserna av dessa villkor, vilket blev tydligt i gårdagens debattartikel.

Trots löften om annat föreslås nu ett ekonomiskt råd som inte tjänar något annat till än att hjälpa LO-ordföranden med sin interna debatt. Facket får ett nytt forum. Ytterligare ett hundratal personer kan sysselsättas och tusentals meningslösa papper produceras.

Fram till nu har Svenskt Näringsliv med rätta avvisat dessa idéer. Men nu bidrar man allt- så till en nykorporativistisk utveckling, i tron att svenska folket ska bli mer positivt inställt till euron.

En sådan strategi är döfödd. Dels överskattar den grovt LO:s betydelse för hur svenskarna röstar, dels underskattar den skadan av att åter ljussätta den korporativistiska arenan. När folkomröstningen om euron är avklarad borde näringslivet åter ställa sig frågan om deras organisation har en framtid.