Socialdemokraterna präglas i dag mer än något annat av skräcken för kaos. Även personer som tidigare kritiserat den slutna process som ledde fram till valet av Håkan Juholt – till exempel Ardalan Shekarabi som ledde partiets kriskommission – säger nu att det inte finns tid för förnyelse av valprocessen. Först och främst gäller det att snabbt hitta en ledare som kan ena partiet och skapa stadga.
Reaktionen är begriplig. Människor i kris söker trygghet. Situationen är som partisekreteraren Carin Jämtin betonat unik. Aldrig tidigare har en socialdemokratisk ordförande avgått mitt under en kongressperiod.
När Olof Palme mördades 1986 ställdes partiet utan ordförande. Men den gången var Ingvar Carlsson vice statsminister. Att han trädde in både i rollen som statsminister och partiordförande var med hänsyn till det dramatiska läget en lösning vars legitimitet få ifrågasatte.
Verkställande utskottet, som under måndagen brottades med frågan hur formerna för att utse en ny ordförande ska se ut, har att välja mellan två huvudmodeller. Den ena är att låta partistyrelsen utse en tillförordnad som får leda partiet fram till ordinarie kongress om drygt ett år. Den andra är att låta en extrakongress så snart som möjligt välja ny ordförande.
I praktiken står dock valet inte mellan två modeller utan fyra, för båda har sina varianter.
Om partiet av rädsla för kaos prioriterar snabbhet har partistyrelsen två möjliga vägar. Antingen kallar den in en partiveteran som får hålla ställningarna fram till kongressen 2013 för att sedan dra sig tillbaka. Eller så försöker den hitta en tillförordnad ordförande som skulle kunna bli en långsiktig lösning. Kongressens uppgift blir då egentligen bara att efter ett år bekräfta det val som partistyrelsen redan har gjort.
Vilket av alternativen som än väljs blir tiden fram till nästa års ordinarie kongress svår. En person som är vald som övergångslösning får inte den auktoritet som annars följer med uppdraget.
Om partistyrelsen i stället väljer att lyfta upp en person som har möjlighet och ambition att fortsätta efter 2013 uppstår i stället ett legitimitetsproblem: Med vilken rätt skulle partistyrelsen ge en person ett övertag framför andra inför det partiledarval som egentligen är kongressens?
Motsvarande invändning anförs ibland mot valberedningar. Det är inte bara med facit i hand man kan ifrågasätta hur valberedningen skötte sig förra gången. Juholts namn poppade upp i sista stund. Han var det naturliga valet bara under förutsättning att medlemmar och kongressombud hade stor respekt för det traditionella sättet att välja ledare – eller åtminstone för dem som satt i valberedningen.
Efter det som skett sedan dess är det ännu svårare att hitta personer med obestridlig auktoritet. Men partier måste inte tillämpa en så sluten modell som den traditionella socialdemokratiska. Andra partiet har också valberedning och de agerar som just det de är: beredningsorgan.
Under det senaste året har Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet alla haft öppen konkurrens mellan flera kandidater. Alla tre har också låtit en valberedning göra en del av förarbetet.
Ett starkt argument för att ännu en gång tillsätta en valberedning är att den skulle kunna hjälpa partiet att mjuka upp den osunda tradition som bjuder att socialdemokrater aldrig öppet medger att de är intresserade av det finaste uppdraget.
En valberedning skulle kunna säga: Skyll på oss! Det var vi som krävde att du skulle ställa upp som en av flera kandidater.
När fler personer väl lockats ut på banan skulle Socialdemokraterna få möjlighet att jämföra och närmare granska alternativen. Motsättningar skulle läggas i dagen. Men den öppnare processen skulle samtidigt ge den som väljs legitimitet i såväl medlemmarnas som väljarnas ögon.