Jobbskatteavdragen är viktiga för sysselsättningen. Men de får inte bli till en dogm för regeringen. Det behövs andra reformer för att sätta fart på tillväxten.
Alliansregeringen vann två val i rad genom att driva arbetslinjen. Huvudingrediensen i omställningen var att öka den ekonomiska vinsten av att arbeta jämfört med att inte göra det. Trots hård debatt kring förändringarna i a-kassan och reformen av sjukförsäkringen vändes opinionen till regeringens fördel.
Utformningen av skattesänkningarna, där låg- och medelinkomsttagare fick en större del än i andra konstruktioner, gav sympatier bland väljarna. Så fick också alliansen ökat stöd i valet 2010, även om Sverigedemokraternas intåg i riksdagen gjorde att majoritetsställningen gick förlorad.
Politiken ser ut att hjälpa till att uppnå det mål regeringen satt upp. Finanspolitiska rådet och dess tidigare ordförande Lars Calmfors har funnit forskningsstöd för att jobbskatteavdragen leder till att sysselsättningen ökar (DN Debatt 13/7). Att effekten skulle bli mindre av ytterligare ett steg med jobbskatteavdrag är däremot inte belagt. Därmed faller den väsentligaste delen av oppositionens invändningar mot dem.
Då jobbskatteavdrag var en huvudingrediens i det recept alliansen gick till val på, är det i sig inget konstigt att regeringen fortsätter att driva den politiken. Det betyder inte att den måste göras till religion. Det finns andra reformer, både när det gäller skatter och investeringar i infrastruktur, som kan vara väl så angelägna som ett femte steg med jobbskatteavdrag.
Till det kommer, som också Lars Calmfors pekar på, risken med att det ekonomiska skyddsnätet urholkas när den som blir arbetslös eller sjuk förlorar alltför mycket av sin inkomst.
För att göra Sverige mer attraktivt för entreprenörer och välutbildade borde regeringen prioritera att ta bort värnskatten för dem med högst inkomster och reformera beskattningen av fåmansföretag, de så kallade 3:12-reglerna. Det skulle förmodligen snabbt bli en lönsam affär för staten. Problemet med den kalkylen är att den är politiskt svårgenomförbar, då det ger oppositionen ytterligare ammunition för att hävda att regeringen gynnar de rika.
Och är det något regeringen måste i dagsläget så är det att ta hänsyn till den politiska verkligheten. Minoritetsställningen gör att fler breda överenskommelser med Miljöpartiet och/eller Socialdemokraterna är både önskvärda och nödvändiga. Med den hårda konfrontationsretorik Håkan Juholt valt är det naturligt att i första hand vända blicken mot de gröna.
Finansminister Anders Borg har redan öppnat för ytterligare investeringar i järnväg, miljonprogram och utbildning i en oblyg flört med Miljöpartiet. Behoven inom alla tre områdena är stora och kommer på lång sikt att bidra till bättre förutsättningar för tillväxt i Sverige, om de utförs på rätt sätt och på rätt plats.
I ett sådant paket borde regeringen rimligen också lyckas få plats med ytterligare skattejusteringar som stimulerar arbete och företagande – varför inte i kombination med en miljöpartistiskt önskad grön skatteväxling.
I stället för att opposition och regering träter om vem som samarbetar med Sverigedemokraterna mest, kan den energin läggas på att nå kompromisser som ger majoritet i riksdagen.
Ger regeringen det erbjudandet om inflytande till Miljöpartiet, borde dess nya språkrörsduo visa att deras uttalade vilja till långsiktigt ansvarstagande också gäller i praktiken.