Sveriges omtalade öppenhet förpliktigar. Listan på Stasis informella medarbetare bör göras tillgänglig för forskare.
Den senaste tidens diskussion om listan över den östtyska säkerhetstjänsten Stasis så kallade informella medarbetare i Sverige visar hur långt det kan vara mellan ord och handling. I högtidstalen hävdas ofta att öppenhet är en ledstjärna för den offentliga maktutövningen i vårt land. I praktiken omfattas allt för mycket av det som kan uppfattas som politiskt känsligt av sekretess.
Ett tydligt exempel är den nu aktuella listan. Bakgrunden beskrevs av professor Birgitta Almgren på debattsidan i gårdagens DN. Som ett led i ett pågående forskningsprojekt har hon begärt att få ta del av material i Säpos arkiv.
Det handlar om en del av det så kallade Rosenholzkartoteket som försvann från Berlin efter murens fall 1989, men som amerikanska CIA sedan lyckades komma över. Arkiven överlämnades så småningom till berörda länder och en del hamnade hos Säpo. Listan sägs innehålla ungefär femtio namn på svenskar som upprättats av den östtyska säkerhetspolisen.
Säpo har gått igenom listan och hävdar att bara en handfull av personerna var agenter, som värvats av och arbetade på uppdrag av Stasi. Deras brott är dessutom preskriberade. Enligt Säpo är övriga personer som har visat intresse för DDR, men som sedan har hamnat på listan utan att själva veta om det. I ett fall handlar det dessutom om en dubbelagent vars identitet Säkerhetspolisen vill skydda.
Två gånger har Säpo sagt nej till professor Almgrens begäran om att få studera arkivet. Två gånger har kammarrätten avslagit hennes överklagan. Båda gångerna har skälen för fortsatt sekretess varit rikets säkerhet. Säpo och kammarrätten hävdar att det skulle skada Säpos arbete om hemligstämpeln hävs, och dessutom drabba enskilda personer.
Det är inga hållbara argument. Det handlar inte om att röja agenter eller hänga ut och skandalisera enskilda. Professor Almgrens forskningsprojekt syftar till att kartlägga hur DDR infiltrerade Sverige. I boken ”Inte bara Stasi… Relationer mellan Sverige–DDR 1949–1990” har hon redan beskrivit hur medvetet det kommunistiska Östtyskland gick till väga.
Forskningsresultaten bygger emellertid hittills på studier i de öppna, tyska arkiven i Berlin som också innehåller en del namn på svenska informella medarbetare. Det borde vara självklart att Birgitta Almgren också ges tillträde till den del av Stasis arkiv som finns i Stockholm.
I Finland pågår en liknande diskussion. Där spekuleras det friskt om högt uppsatta politikers inblandning i DDR:s spionverksamhet. Men den finländska debatten handlar inte om Rosenholzarkiven, utan om en lista på på ungefär tjugo finländare som bygger på uppgifter från en tidigare agent.
2008 beslutade Helsingfors förvaltningsdomstol att namnen skulle offentliggöras. Domstolen anser att det inte längre finns ett behov av att skydda personernas integritet, eftersom listan består av namn som förknippas med en stat som inte längre existerar.
Men beslutet överklagades till högre instans. Högsta förvaltningsdomstolen i Helsingfors ska inom kort hålla muntlig förhandling i denna känsliga fråga. Beslut väntas någon gång före sommaren och utslaget kommer att få betydelse också i vårt land.
Både i Sverige och Finland gäller det att göra upp med en mindre smickrande del av historien. Att kartlägga vilka metoder det kommunistiska DDR använde sig av för att få goda relationer – och i vilken mån den kommunistiska diktaturen lyckades med det.
Om Sverige menar allvar med talet om öppenhet finns en möjlighet att visa det. Låt forskare få tillträde till Säpos arkiv.
DN 26/2 2010