De stora partierna vill inte ha redovisning av riksdagsledamöternas resor. Det kan leda till att de folkvaldas kontakter utanför Riksdagshuset minskar.
De stora riksdagspartiernas gruppledare sa nej. De tycker inte att det behövs gemensamma regler för de folkvaldas resor. Partierna vill inte heller ha ett öppet register över vilka resor och studiebesök som gjorts och vem som har betalat för dem.
Argumenten för partiernas avvisande hållning skiftar.
Det måste finnas någon form av självständigt omdöme och integritet även för riksdagsledamöter, förklarade Miljöpartiets Peter Eriksson efter ett möte i onsdags då frågan diskuterats. Moderaternas Anna Kinberg Batra och Socialdemokraternas Sven-Erik Österberg sade sig vara rädda för att formella regler kan skrämma ledamöterna från att resa. Och folkpartiets Johan Pehrson varnade för moralpanik.
Den senaste tidens anmälningar om mutbrott visar dock med all önskvärd tydlighet att det behövs någon form av regelverk. Utan regler kommer det att dyka upp nya affärer och nya anmälningar om mutbrott. Om inte riksdagen vill ha tydliga principer skjuts hela problemställningen över till den hårt belastade överåklagaren vid Riksenheten mot korruption. Risken är också att ledamöterna utvecklar en beröringsskräck för allt som verkar farligt. Men de borde inte resa mindre – utan mer.
De folkvalda besitter en makt som kan vara värd stora pengar för en mängd olika intressen. Att företag och organisationer försöker påverka dem som stiftar lagar är inte konstigt, utan självklart. Det är en verklighet som riksdagens ledamöter måste förhålla sig till.
Den som har makt att bestämma över andra behöver vidga sina vyer, lyssna på argument – och sedan ta ställning. Att besöka andra länder och träffa olika företrädare för det svenska samhällslivet borde anses vara en plikt och inte något skamligt.
Den summa som riksdagen avsatt för studieresor – 50.000 kronor per ledamot och mandatperiod – är på tok för liten. Att riksdagsledamöter blir bjudna på relevanta resor eller studiebesök kan därför vara helt i sin ordning – och dessutom nödvändigt. Helgeandsholmen får inte bli en isolerad ö. Men det finns en gräns för hur intima kontakterna får bli. Om de utformas som personliga förmåner skapas ett beroendeförhållande som både är olämpligt och kan vara straffbart.
Vilka slags regler behövs? När Sverige undervisar utvecklingsländer i hur korruption ska bekämpas brukar budskapet vara: öppenhet. Det borde också gälla i den svenska riksdagen. Men då handlar det inte om att enskilda ledamöter ska blogga och berätta om hur trevligt de har haft det på resande fot.
Kravet på offentlighet handlar om redovisning som är möjlig att granska och kontrollera. I Norge är stortingsledamöterna skyldiga att anmäla resor och förmåner över ett visst värde. Det är en möjlig modell också i Sverige.
Om resor och andra mottagna förmåner registrerades skulle riksdagsledamöter dessutom tvingas ta ansvar för hur deras kontaktprofiler ser ut. Den som är talesperson i miljöfrågor bör till exempel inte enbart träffa de stora oljebolagens företrädare, utan också lyssna på miljöorganisationerna.
Den svåra gränsdragningen mellan nyttiga och beroendeframkallande resor måste fortfarande göras. Men det blir ett offentligt dilemma som kan diskuteras.
I sista hand handlar frågeställningen om politisk trovärdighet. Medborgarnas möjlighet att ta ställning till om de folkvalda har tillräcklig integritet och politisk aktivitet skulle också underlättas om det fanns ett register över ledamöternas resor och studiebesök.