Ledare

Opposition utan renovering

Vi är besvikna, jag är besviken, inledde Jan Björklund sitt tal på Folkpartiets valvaka förra söndagen. Över vad exakt, eller på vem? Främst väljarna, tycks det.

Fredrik Reinfeldts dånande väljartapp var faktorn som fick alliansen på fall. Men medan Moderaterna gjorde ett förhållandevis framgångsrikt val historiskt sett, blev Folkpartiets siffror de näst sämsta någonsin.

När rösterna räknats klart hade Jan Björklund tappat var fjärde FP-väljare. Bakslaget kostade fem dyrbara mandat i riksdagen. Ingen av partiets kandidater norr om Uppsala lyckades ta sig in; om Norrlands väljare fick bestämma ensamma hade Folkpartiet utplånats från rikspolitiken. Mätningarna visar att en inte obetydlig del av skaran sympatisörer har sökt sig till Sverige­demokraterna.

Liberalerna gjorde, kort sagt, ett fiaskoval.

Över det har Jan Björklund erkänt sin besvikelse, men något politiskt nederlag har han egentligen inte medgett. Själva valrörelsen ses inom partiet i huvudsak som en framgång. Debatter och utfrågningar klarade partiledaren med bravur. Profilfrågorna var det heller inget fel på. Visserligen har Folkpartiet tappat en del av sin trovärdighet i skolfrågan och initiativförmågan förskjutits. Men man har ju rätt, eller kommer åtminstone att få rätt. Och kvar fanns Nato, kärnkraften och jämställdheten. Heta ämnen i årets valdebatt – så med den formeln borde det ha gått vägen.

Inte heller riktas någon frustration mot partiledaren. När Folkpartiet nu flyttar från Rosenbad låter man samma ministrar leda arbetet i riksdagen. På en presskonferens i går annonserades att avgående EU-minister Birgitta Ohlsson blir ny utrikespolitisk talesperson, medan integrationsminister Erik Ullenhag ska leda den ekonomiska politiken. Maria Arnholm, jämställdhetsministern, utnämndes i förra veckan till ny partisekreterare. Björklund själv ser ingen anledning att sluta, eller göra några förändringar som påverkar arbetsfördelning och dynamik.

Återstår alltså att se partiets vikande trend och usla valresultat som en orättfärdighet. Väljarna har fel, Folkpartiet rätt.

Jan Björklunds problem i skolfrågan speglar till viss del att han har segrat ihjäl sig. Hans syn på utbildnings­systemet har stegvis vunnit mark i Social­demokraterna och särskilt det senaste årets debatt har förts på FP-ledarens planhalva. Han är, precis som majoriteten inom partiet anser, också en skicklig partiledare: under utfrågningar en resonerande röst, i debatter en rasande replikmaskin.

Folkpartiets återstående tre ”f” – försvar, fissionskraft och feminism – blir lättare att driva i opposition. Björklunds försvarssatsningar satte Anders Borg stopp för. Också partiets tredje pappamånad jämkades bort, och Folkpartiets jämställdhetspolitik tunnades ut till en valaffischslogan. Alla besvärliga kompromisser i alliansregeringen slipper FP nu.

Men ett parti som skyller alla sina motgångar på väljarna är ändå dömt att misslyckas. Den modfällda stämningen på valnatten borde därför bana väg för något annat, som innebär noggrann bearbetning av valresultatet och grundlig självrannsakan.

FP-politikern Staffan Werme efterlyste på förra veckans DN Debatt visioner. Det låter sig alltid sägas, och har låtit sig sägas synnerligen ofta efter valet. Men det är en god poäng att Folkpartiet saknar svar på frågan vilket Sverige det är man vill åstadkomma när man exempelvis talar om kunskapssamhället. Och ännu intressantare är Wermes fråga: ”Vilka gemensamma normer krävs för att hålla ihop ett samhälle, en gemenskap, en familj, en människa?”

Här är det ständigt kluvna Folkpartiet särskilt kluvet, mellan individualism å ena sidan och individbefriade socio­logiska teser å andra sidan. Extra tydligt blev det när jämställdhetsminister Maria Arnholm i vårens dueller med Gudrun Schyman omfamnade Fis verklighetsbild. Det finns en socialliberal ståndpunkt, mellan vänstern och Kristdemokraterna, men Folkpartiets grumliga sätt att förklara den leder till förvirring.

Den förvirringen är varken Anders Borgs eller väljarnas fel. Det ankommer på Folkpartiet att förändras.