Äntligen stod alliansens partiledare i riksdagens talarstol och berättade med glöd vad de gjort och varför, samt i någon mån om vad de vill göra. Nu gäller det att hålla ångan uppe i åtta månader.
Statsminister Fredrik Reinfeldt inledde onsdagens partiledardebatt med att tala om vad han vill göra om han får fortsätta att regera. Det var klokt, för huvuddelen av tiden ägnades sedan åt regeringens (o)duglighet, enligt oppositionen, och oppositionens (o)enighet, enligt regeringen.
Reinfeldt satte full sysselsättning som det främsta av tre områden. Han betonade drivkrafters betydelse och att jobbavdraget givit en månadslön mer om året netto för den som jobbar på Ica eller kör buss. Han föreskickade, som moderatledare får man tro, fler steg på den inslagna vägen.
Vettigheten i att fortsätta med jobbskatteavdrag kan i frågasättas. Talar man drivkraft kan det vara värt att ta bort värnskatten. Eller göra lättnader i beskattningen för arbetsgivare, utan vilka ingen sysselsättning finns.
Ändå är det välgörande att Reinfeldt och de andra borgerliga partiledarna beskrev jobbavdragets fördelar: Centerns Maud Olofsson sa att det ger 88.000 jobb, Kristdemokraternas Göran Hägglund exemplifierade förstås med 3.000 kronor i mer månaden för en kärnfamilj. Hittills har medborgarna liten kännedom om jobbskatteavdraget, regeringen har inte sålt in det.
Skattesänkningen var inte allt för Reinfeldt. Han talade om att förstärka utbildningen på alla nivåer och om att Arbetsförmedlingen ska arbeta med att öppna dörrar in i företagen.
Alliansens ledare lovade bättre kvalitet i välfärden, framför allt genom att öka såväl medarbetarnas som medborgarnas inflytande över verksamheterna. Reinfeldts tredje prioritering var att motverka våld och droger.
Allt ska ske med respekt för de offentliga finanserna. Det ska bli ett överskott igen, på i alla fall 1 procent om regeringen får råda.
Inledningen fick oppositionsledaren Mona Sahlin att se rött. Regeringen har tagit en springnota, lånat till skattesänkningar, förstört de offentliga finanserna. De argumenten biter dåligt. I alla fall om man jämför på EU-nivå, vilket Folkpartiets Jan Björklund gjorde. Enligt prognoserna för 2010 kommer Sverige att ha en arbetslöshet under EU-snittet, en tillväxt över och häften av medellandets budgetunderskott.
Vänsterns Lars Ohly konstaterade att regeringen gått till val på att minska utanförskapet, men att 70.000 fler människor nu kan räknas dit. Det är sorgligt. Men det förvånande är snarare att det inte blivit mångdubbelt fler när världen genomgår den djupaste krisen sedan 1930-talet.
De rödgröna har fina opinionssiffror, men gjorde inte skäl för dem under debatten. Fram till i förrgår har trion kunnat leva högt på regeringens klantiga hantering av sjukförsäkringsreformen. Men när de själva presenterat sitt alternativ – utredning under lång tid med sikte på högre ersättningsnivåer samt borttaget slutdatum – blev det svårare att gå till attack om detaljer. Och när frågan lyfts till den högre nivån om avsikt – att också människor med lägre arbetsförmåga ska få möjlighet att arbeta – då är reformen svår att kritisera mer än på marginalen.
Oppositionen opponerade. Men när valet närmar sig måste den presentera trovärdiga alternativ. Där är de rödgröna inte än. Miljöpartiets Peter Eriksson är inte ens enig med sig själv. Först kritiserade han regeringen för att den flyttar Rysslands gräns österut igen genom att tillåta gasledningen på Östersjöns botten. I nästa andetag kritiserade han FP för att skrämmas med ryssen.
I partiledardebatten lyckades regeringen äntligen förklara och försvara sin politik väl, men det betyder inte att det blir lätt att återvinna förtroende. Om inte annat finns det en mängd misslynta pensionärer, som svårligen låter sig bevekas.
DN 21/1 2010