Stefan Sterns artikel på DN Debatt i går var ett försvarstal. Som Mona Sahlins närmaste medarbetare har han en del av ansvaret såväl för Socialdemokraternas nederlag i 2010 års val som för att Sahlin tvingades avgå. Hennes misslyckande är även hans.
När han tolkar de höga opinionssiffrorna som ett kvitto på att partiet var på rätt väg under Sahlins första ett och ett halvt år som ordförande, gör han det alldeles för lätt för sig. Väljarströmmarna vid den tiden hade sannolikt mer att göra med att regeringen Reinfeldt inledde svagt än med att väljarna engagerat följde de interna rådslagen inom Socialdemokraterna.
Det som gör artikeln intressant är att Stern sätter fingret på ett gammalt socialdemokratiskt dilemma: En välfärdsmodell som bygger på höga skatter blir svår att försvara om breda väljargrupper uppfattar kvaliteten som låg och systemen som fyrkantiga.
I dag efter Caremaskandalen och all publicitet kring riskkapitalbolag som flyttar friskolevinster till skatteparadis är det lätt att vara retoriskt tuff mot vinstintressena. Men vad skulle hända om all vinstdrivande verksamhet inom välfärdssektorerna stoppades?
En del av den frågan handlar om själva omställningen, om välfungerande skolor och vårdhem som skulle tvingas stänga. En annan del handlar om den offentliga sektorns egna tillkortakommanden.
Den offentliga sektorn har aldrig varit något paradis. Långa beslutsvägar och otydligt ansvar påverkar både effektiviteten och attityden mot de medborgare som kommer i kontakt med olika offentliga inrättningar.
Internationellt sett har Sverige en välskött byråkrati. Inte heller kvaliteten på de offentliga välfärdstjänsterna har generellt sett varit sämre än i andra länder.
Men det har ändå funnits påtagliga problem. Det första är hur man ska kunna upprätthålla ett rationaliseringstryck i en verksamhet där det inte finns några alternativ att jämföra med. Det andra är hur ett mycket enhetligt och trögrörligt system ska kunna tillgodose önskemålen från en alltmer välutbildad befolkning som förväntar sig att själv få något att säga till om.
Ingen politiker behöver ändra sig bara för att samhället utvecklas eller för att väljarnas erfarenheter och värderingar förändras. Men det som historiskt präglat Socialdemokraterna och starkt bidragit till att de under så lång tid lyckades behålla en dominerande ställning är inte ideologisk renlärighet utan pragmatism. Partiet har inte bara påverkat landets utveckling utan i än högre grad självt förändrats av sina egna försök att finna lösningar på konkreta samhällsproblem.
Visst skulle Socialdemokraterna kunna säga kategoriskt nej till vinst i verksamheter som finansieras med skattemedel. Men då skulle de också förminska sig själva. Dels genom att inte längre tänka som ansvarsbärare som måste finna fungerande lösningar på konkreta samhällsproblem. Dels genom att vända sig bort från stora väljargrupper.
Det svåra och nya för Socialdemokraterna är att de i dag måste sätta ord på det de förr ofta gjorde i tysthet. Den som har makten kan vara radikal i orden och pragmatisk i handling. Nu, i oppositionsställning, måste Socialdemokraterna återvinna väljarnas förtroende genom att i ord visa vad de vill och vad de står för. Och dessa ord måste inte bara förklara för väljarna vad som skiljer deras politik från den borgerliga alliansens utan också var gränslinjen går vänsterut.
Stern tonar ned partiledarens betydelse. Han har rätt i att partiets kris är mycket djupare än en fråga om vilket ansikte som visas upp utåt. Ändå kommer man inte runt ledarfrågan. En exceptionell kris kräver ledaregenskaper utöver det vanliga – och det har varken Mona Sahlin eller Håkan Juholt visat.