Den militära insatsen i Afghanistan leder fel. Men det behövs bred politisk enhet bakom beslutet att kalla hem de svenska trupperna.
I går presenterade de rödgröna ett gemensamt utspel om den svenska insatsen i Afghanistan.
Likt USA:s president Obama vill man påbörja en truppminskning under 2011. Mest radikalt är kravet på en tidsgräns: en total avveckling av det militära engagemanget till våren 2013.
Men man stänger inte dörren för en ökning av svenska soldater – en mini-”surge” om man så vill – om läget skulle kräva det.
Det är ett välkommet förslag. Fram till nu har såväl allianspartierna som socialdemokraterna vägrat befatta sig med de stora problem som den internationella militära insatsen i Afghanistan har drabbats av. Man har mer eller mindre skjutit ansvaret ifrån sig och hänvisat till att de svenska styrkorna är där på ett FN-mandat.
Det var inte fel att hörsamma kallelsen till internationell solidaritet. Men utvecklingen har gått åt helt fel håll. Precis som i Vietnam har de internationella säkerhetsstyrkorna fångats i ett moment-22. Det militära våld man måste använda för att bekämpa de allt starkare talibanstyrkorna drabbar också den civilbefolkning man ska skydda. Den utländska militära närvaron blir allt mindre populär.
Den regering man håller under armarna är fatalt korrupt och har inte befolkningens förtroende. I går kom en talande nyhet: en av president Karzais ledande rådgivare har visat sig vara CIA-agent sedan flera år tillbaka.
Som grädde på moset är han också misstänkt för att ha tagit emot mutor för att hjälpa ett företag som smugglar stora summor pengar ut ur landet. Enligt en amerikansk beräkning försvinner en fjärdedel av Afghanistans BNP till Förenade arabemiraten, där många korrupta regeringstjänstemän har skaffat sig lyxvillor (International Herald Tribune 27/8).
Man kan inte begära av svenska politiker att de ska ha en plan för Afghanistans framtid. Däremot har de ett ansvar gentemot svenska soldater, deras anhöriga och övriga medborgare att göra en självständig bedömning av vad som är realistiskt att åstadkomma med militära medel.
Därför är det rätt att de rödgröna sätter en tidsgräns för den svenska truppens närvaro – men samtidigt behåller en möjlighet att öka antalet soldater utifrån läget. Ett militärt uttåg är en komplicerad process och kräver flexibilitet.
Det går heller inte att blunda för att reträtten, precis som det amerikanska uttåget ur Vietnam, kommer att få tragiska konsekvenser. Men mer krig – som hittills stärkt snarare än försvagat talibanerna – är inte lösningen. Ett militärt uttåg är det bästa av två dåliga alternativ. Förutsättningen är ett fortsatt långsiktigt civilt engagemang, i enlighet med den starka tradition av solidaritet som representeras av den svenska Afghanistankommittén.
Säkert finns det taktiska motiv bakom Mona Sahlins kursändring. Det kommer att komma anklagelser från borgerligt håll för att hon vikt sig för Vänsterpartiet. Men Lars Ohly har krävt ett omedelbart tillbakadragande. Den verkliga vinnaren är Miljöpartiet, vars mer realistiska hållning i Afghanistanfrågan nu blivit rödgrön politik.
Det vore ytterst olyckligt om vi får en uppslitande debatt om Afghanistan samtidigt som vi har svenska soldater kvar. De borgerliga partierna borde inse att det finns goda möjligheter att föra en dialog med Socialdemokraterna och Miljöpartiet i denna fråga.
Tragiken i Afghanistan lämpar sig inte för billiga röstkniparpoänger. Vi vill inte hamna i det dilemma som Vietnamveteranen och presidentkandidaten John Kerry en gång formulerade: ”Hur ber man någon vara den sista soldaten att dö för sitt land?”