Under eurokrisen har ödesmättade toppmöten avlöst varandra. Varje gång har förväntningarna kommit på skam och läget blivit ännu värre. Torsdag–fredag är det dags igen: EU:s ledare träffas i Bryssel för att fatta beslut som man hoppas ska lugna marknaden. Resultatet avgör i sin tur hur Europeiska centralbanken, ECB, spelar sina kort i fortsättningen.
Det har talats om tre pusselbitar: ändringar av EU:s fördrag, förstärkning av räddningsfonden EFSF och tuffa åtstramningsåtgärder i de värst utsatta skuldstaterna. På måndagen meddelade Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy att de var överens om de två första. Italiens premiärminister Mario Monti skulle ordna den sista. Men det är för tidigt att andas ut.
Merkel och Sarkozy vill helst ha fördragsändringar för alla 27 EU-medlemmarna men nöjer sig i nödfall med de 17 euroländerna. Det kan vara jobbigt nog; Irland brukar envisas med att folkomrösta, och andra kan också ha invändningar. Vad britterna, som står utanför euron, skulle begära i utbyte återstår att se.
Den fransk-tyska linjen blir automatiska sanktioner mot euroländer som överskrider 3 procent av BNP i budgetunderskott. I den gamla stabilitetspakten fanns bestraffningar bara i teorin, men här ska de utmätas om inte en kvalificerad majoritet av medlemmarna säger nej. Dessutom kräver ”Merkozy” att alla euroländer inför en ”gyllene regel” om balanserade statsbudgetar i författningen.
EFSF var tänkt att skydda övriga skuldländer mot den grekiska smittan. Eurotoppmötet i oktober försökte öka fondens slagkraft med finansiella trick, men det har blivit en flopp. Tyskland och Frankrike vill nu att den permanenta räddningsfonden ESM ska börja verka redan nästa år i stället för 2013. Hur skyddsvallen ska säkras är ännu höljt i dunkel.
Samtidigt väntades Italiens parlament säga ja till premiärminister Montis första paket. Det innehåller åtgärder värda 30 miljarder euro, bland annat förmögenhetsskatt, höjd moms, senare pensionsålder och olika offentliga nedskärningar. 10 miljarder ska sedan pumpas tillbaka in i ekonomin för att höja tillväxten, till exempel genom sänkta arbetskraftskostnader och höjd sysselsättningsgrad för kvinnor och ungdomar.
Krisen har fört det goda med sig att den politiska clownen Silvio Berlusconi tvingats lämna scenen. Montis teknokratregering innebär dock andra komplikationer, som en brist på demokratisk legitimitet. Inom rimlig tid måste folket få välja sina egna representanter, men odugliga politiker är det gott om både till höger och vänster. Italien har, liksom övriga Sydeuropa, en lång väg kvar till ekonomisk och politisk hälsa.
Tysklands mål med fördragsändringarna är att ge EU:s institutioner befogenhet att ingripa i den nationella budgetprocessen. Merkel anar den motvilja som skulle väckas om Berlin såg ut att diktera allas villkor. Det här gillar Sarkozy egentligen inte. Frankrike har alltid varit emot automatiska sanktioner och är också angeläget om att behålla makten på mellanstatlig nivå. Socialister och populister anklagar honom redan för att sälja ut franska intressen.
Budgetdisciplin är viktig. Sverige har mått bra av det finanspolitiska ramverk som infördes på 90-talet. Men ändrade fördrag i all ära – de löser inte den akuta eurokrisen.
Det ser ut som om Merkel vunnit dragkampen med Sarkozy. Frågan är om hon har betalat ett pris. Av tyska inrikespolitiska skäl är det knepigt för henne att acceptera det enda som på kort sikt kan häva krisen: att ECB ställer ut en garanti för alla euroländernas statsobligationer eller för att räntenivåerna håller sig under en viss gräns.
Men ECB fattar sina egna beslut och chefen Mario Draghi har antytt att positiva resultat från toppmötet kan innebära förändringar. Merkel ville på måndagen inte uttala sig om ECB:s roll men kan alltid hänvisa till centralbankens oberoende.
Längre fram kan inflationsrisker uppstå. Men den största faran är att eurosamarbetet bryter samman.