Det är inget vanligt land där gatuvåldet slår rekord, varubristen är kronisk, korruptionen blomstrar och produktiviteten rasar – men där regimen ändå är storfavorit inför valen.

President Hugo Chávez har gott hopp om ett tredje sexårsmandat i söndagens val. Men för första gången står han inför en motståndare med ett folktycke i klass med sitt eget. Redan 2008 tillfogade den 15 år yngre Henrique Capriles Radonski presidenten en svår kalldusch. Inför guvernörsvalet i Miranda, en viktig provins, nominerade Chávez sin närmaste man Diosdado Cabello, som trots formidabel uppbackning från regimen lyckades förlora till Capriles.

Chávez hade långt innan dess gjort vad han kunnat för att bli kvitt Capriles. Liksom alla dynamiska oppositionspolitiker har Capriles stiftat bekantskap med det venezolanska rättssystemet, sedan länge ett lydigt regeringsorgan. 2004 greps han, misstänkt för ”uppvigling”. Efter inhemska och utländska protester lades målet ned.

Capriles försonliga framtoning gör ett exotiskt intryck vid sidan av de smockor Chávez utdelar från talarstolen. Capriles är hängiven, för att inte säga fanatisk, katolik. Men hans förfäder är judar, och Chávez kallar honom för den skull skämtsamt för ”nazisten”.

När Chávez valdes till president hade han nästan hela landet på sin sida, inte bara de fattiga. En rad ledande journalister och intellektuella sällade sig till hans rörelse och tog plats i hans förvaltning. Det var inte någon nykter bedömning av Chávez som låg bakom uppslutningen, utan ett förtvivlat hopp om att sätta punkt för de etablerade partiernas långa vanstyre.

Ett par år senare hade alla dessa aktade personer mist sina illusioner och lämnat regimen. Men Chávez modell bildade skola. Båda i Bolivia och i Ecuador har populister skrivit om författningen enligt Chávez recept, tagit över domstolarna och stiftat nya presslagar.

I dag är Chávez enda stöd de fattiga, och de behöver honom mer än någonsin. Med hjälp av kubanska ekonomiska rådgivare – sådana finns! – har Venezuelas näringar ödelagts. Landet importerar två tredjedelar av sin mat, och miljoner är beroende av misiones, hjälporgan som delar ut mat och förnödenheter. Oljeintäkter på drygt en miljard kronor om dagen gör detta möjligt.

Hjälpen till de fattiga är inte resultatet av någon lagstiftning, utan distribueras via politiska mellanhänder i avsikt att skapa ett beroende. Capriles har lovat att fortsätta dela ut mat, men många är övertygade om att det enda som står mellan dem och svälten är Hugo Chávez.

De regimtrogna mediernas övertag är förkrossande. Där beskrivs Capriles som förbrytare och förrädare. Men trots våld och sabotage har han lyckats genomföra valmöten i alla landets storstäder. Det kommer knappast att räcka. Men Chávez är en smula oroad och har för första gången i mannaminne medgivit: ”Vi har begått misstag.” Ett gott resultat från oppositionen skulle göra sitt till för att sänka takten i Chávez projekt, det som går ut på att reducera Venezuela till en passiv tummelplats för hans nycker.