Svensk försvarspolitik är snärjd i en tvångströja av gammal neutralitetsdoktrin och en organisation som inte passar för de internationella ambitionerna.
Regeringen håller på att mejsla fram svensk försvarspolitik. Det är en förbryllande process. Sverige ska både vara tillsammans med våra närmaste grannar - och inte vara det om det skulle hetta till. Den slutsatsen följer av försvarsminister Sten Tolgfors programartikel på DN Debatt i går.
Svenskt försvar ska ställas om från det kalla krigets på massiv värnplikt grundade invasionsförsvar till ett försvar som kan samverka internationellt. Om detta råder sedan åtskilliga år bred enighet. Däremot har själva processen lett till politiska skärmytslingar och avvikelser från huvudinriktningen. De militärindustriella intressena har fredat stridsflyget, de regionalpolitiska har avgjort nedskärningar och rena kårintressen har lämnat försvarsmakten med en topptung officerskår.
Med alliansregeringen har ytterligare en stark kraft trätt fram på den säkerhetspolitiska scenen: finansdepartementets krav på översyn av försvarsanslagen.
Omställningsprocessen har också givit de svenska försvarsstyrkorna ett helt nytt fokus: nu är det insatser i avlägsna delar av Världen som är huvuduppgiften, vårt närområde och territorium kommer i andra och tredje hand. Den ordningen får åtskilliga att höja på ögonbrynen - är det inte en bakvänd ordning att sätta "hemuppgiften" åt sidan?
Försvarsministern tar gärna Natolandet Danmark som förebild och uppehåller sig utförligt vid samverkan med Natolandet Norge. Saknas gör däremot alliansfria Finland, som låter försvaret av det egna landet vara främsta prioritet och de internationella insatserna följa därefter.
Dock har försvarsministern insett att Sverige ska upphöra med att ha en särskild utlandsstyrka och en annan, nationell insatsstyrka. I fortsättningen ska de militära enheter Sverige sätter upp ha en plats i den nationella organisationen även om huvudriktningen förblir internationell. En sådan ordning bör inte bara spara pengar, den ter sig också logisk.
Men den svenske försvarsministern har inte bara att hålla uppe de svenska ambitionerna vad gäller internationella insatser, han ska också fullfölja alliansregeringens andra linje - nordiskt samarbete kring försvaret. Jas Gripen ska säljas till Norge, ett samarbete kring bevakning av territorium och luftrum i Östersjön och på Nordkalotten ska utvecklas. Också gemensamma materielinköp och utbildningar finns på programmet.
Om detta är bara att säga att det är klokt och riktigt tänkt, men hur tänker sig regeringen den svenska insatsen?
Ytterst finns möjligheten till gemensam produktion av förband och fredstida basering av flyg för Sverige-Norge, skriver Sten Tolgfors. Och sedan i nästa mening: "en sådan lösning skulle kunna brytas i händelse av en försämrad säkerhetspolitisk situation".
I klartext: gärna samverkan men om det bli allvar är vi inte med. Försvarsministern har kommit på att Sverige inte är Natomedlem och heller inte ska få bli det.
Varför Norge eller Finland skulle vara intresserat av att samverka, utbilda och träna med ett Sverige som ska hoppa av om det blir allvar är mycket svårt att förstå.
Lika obegripligt är det att få denna försvarsministerns inställning att gå ihop med vad han skriver i samma artikel: "Sverige kommer inte att stå passivt om ett nordiskt grannland eller annat EU-land utsätts för angrepp. Vi utgår från att de inte skulle stå passiva om Sverige hotades."
Svenska politiker måste göra sig fria från neutralitetsretorikens tvångströja. Sveriges säkerhetsbehov kan i dagen bara fyllas i samverkan med andra. Vi måste dock först och främst ta ansvar för vårt eget territorium - det gör ingen annan, inte ens norrmän och finländare.