Det var väntat att Mona Sahlin skulle avgå. Men det är ett beklagligt slut för en härdad och prövad politiker. Hon kommer att bli svår att ersätta.
Att Mona Sahlin blev den kortvarigaste ledaren i socialdemokratins historia är ytterligare ett tecken på den osäkerhet som drabbat partiet. Länge satt socialdemokratiska partiordföranden i femton tjugo år (Branting, Hansson, Erlander, Palme) och under senare år omkring tio (Carlsson och Persson). Sahlin avgår efter bara tre år.
Det är på flera sätt beklagligt. Mona Sahlin är en av de mest erfarna politikerna inom arbetarrörelsen och har en lång rad starka insatser bakom sig, från tiden i SSU till olika ministerposter under Ingvar Carlsson och Göran Persson. I sina bästa stunder har hon en förmåga att vara både vardagligt nära och ideologiskt inspirerande. I flera frågor, framför allt när det gäller småföretagande, jämställdhet och mångfald har hon tillfört socialdemokratin ny energi.
Men det finns en rad tunga skäl till att hon inte kunde fortsätta. Det absolut viktigaste hade egentligen inget med henne själv att göra. Rent teoretiskt hade det förmodligen varit klokare om socialdemokratin hade fokuserat på det politiska innehållet och inte personfrågor.
Men så fungerar det inte i verkligheten. Det går inte att skilja personfrågan från den politiska debatten. En skadskjuten partiledare kan inte leda en förnyelseprocess.
En del av orsakerna till hennes avgång beror på tillfälligheter. Fram till i våras visade opinionsmätningarna på att Socialdemokraterna skulle återta makten. Men den osäkerhet som finanskrisen orsakade och den relativa framgång med vilken regeringen och framför allt Anders Borg hanterade den fick många osäkra väljare att välja den borgerliga alliansen.
Ekonomin – eller rättare sagt graden av förtroende för ett partis ekonomiska politik – spelar alltid en avgörande roll för väljarna. I detta avseende har Socialdemokraterna oftast varit på den vinnande sidan historiskt sett.
Men för att ha tur måste man också vara skicklig. Mona Sahlin har gjort en rad strategiska misstag som visserligen är begripliga men som hon ändå måste ta ansvar för.
Sett i backspegeln var sannolikt hennes första misstag att hon inte intog en tillräckligt tydlig ledarroll från början. Problemet var dock att hon tog över ett parti där medlemmarna var djupt missnöjde med den auktoritära ledarstil som företrädaren Göran Persson utövat. Hennes mandat var att vara lyssnande, att föra dialog med rörelsen.
Detta ledde över till hennes nästa missgrepp, också det begripligt i sitt sammanhang: den rödgröna alliansen. Att ta in Vänsterpartiet i en regeringsbildande koalition alienerade en hel del socialdemokratiska sympatisörer och potentiella väljare. För en del äldre partiarbetare var det ett historiskt brott inom arbetarrörelsen att ta in kommunister – även om de är före detta – som statsrådskandidater. För en del yngre väljare var Vänsterns ekonomiska ansvarslöshet avskräckande.
Till Mona Sahlins försvar bör påpekas att hennes ursprungliga plan var en allians enbart med Miljöpartiet. Men ett starkt internt motstånd tvingade henne att vidga samarbetsplanerna. Därmed hamnade hon i den olyckliga positionen att tvingas gå till val på en strategi som hon själv inte utformat, vilket undergrävde hennes auktoritet som ledare.
Ironiskt nog kommer Socialdemokraterna att bli akut medvetna om Mona Sahlins goda kvaliteter när den interna kampen om vem som ska bli hennes efterträdare utbryter. I sitt korta avgångstal visade hon upp mycket av det som har burit fram henne i svensk politik: ansvarsfullhet, retorisk förmåga och personlig närvaro.