Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Oundvikligt våld

I Libyen uppstod en akut situation där omvärlden kunde och måste agera. Men libyerna själva ska spela huvudrollen när diktatorn Khaddafi faller.

Flyganfallen i Libyen fortsätter, likaså striderna på marken mellan diktatorn Khaddafis styrkor och motståndsrörelsen. Hur och framför allt när konflikten slutar är svårt att sia om.

Det osäkra perspektivet fick Robert Egnell på Försvarshögskolan att ta till orda på tisdagens DN Debatt. Krigets verklighet glöms bort i en allmän interventionsglädje, menar han: ”Krig, oavsett om deras orsaker är rättfärdiga eller inte, består av massivt våld, död och elände – speciellt för de civila.”

Mycket är riktigt i Egnells artikel, men han börjar i fel ända. ”Krigets verklighet” fanns i Libyen redan före FN:s beslut att ingripa. Khaddafi hade i ett par veckor använt stridsflyg, artilleri och maskingevär mot sin egen befolkning för att ta tillbaka initiativet från upprorsmakarna.

Diktatorns trupper hade avancerat till någon mil utanför rebellfästet Benghazi, en stad av Stockholms storlek. Han hotade att gå från rum till rum och skoningslöst döda ”råttorna” som vågat revoltera. Det fanns alla skäl att tro att civila libyer hotades av ett blodbad. Dessutom fanns en förhistoria av Khaddafis hänsynslöshet, från terrordåd mot oskyldiga till slakten på över tusen islamister i ett libyskt fängelse 1996.

Därför hade världssamfundet inget annat anständigt val än att ingripa. Därtill förpliktar FN:s princip från 2005 om ansvaret att skydda civilbefolkning mot folkmord, etnisk rensning och brott mot mänskligheten.

Mot slutet av sin artikel skriver Robert Egnell också att det i fallet Libyen hade varit svårt att stå vid sidan av. Dessför-innan kritiserar han dock hela tanken med de militära angreppen från luften och hänvisar till Kosovokriget 1999 där han menar att flygattackerna mot Serbien ledde till fler brott mot de mänskliga rättigheterna. Men det måste finnas fler än två nivåer: total passivitet och total invasion.

Interventionen i Libyen ger upphov till ett antal viktiga frågor. Alltför ofta är det enklare att ropa att något måste göras än att faktiskt göra det som krävs. Det är också fullt möjligt att luftanfallet mot Khaddafi inte räcker för att nå målet – vilket det nu är.

För här finns ett dilemma. En del talar om de ”ovilligas koalition”, om att varken USA eller någon annan känner entusiasm för aktionen. Syftet är att stoppa Khaddafis mord på civila libyer, men inte att stödja upproret militärt. Redan här skaver det eftersom det inte är helt lätt att skilja på civila och rebeller. Men åtskilliga av världens ledare har också som ambition att fälla Khaddafi, även om det inte står i FN-resolutionen.

Det ger en olustig spänning mellan målen. Frågor uppstår om allvaret i Obamas och Sarkozys krav på att diktatorn avgår, och vad de gör om han inte lyder. Ska flygförbudet gälla i åratal utan att något händer, som i Saddam Husseins Irak? Ska rebell­armén beväpnas och utbildas, så att den kan marschera mot Tripoli?

Blir Khaddafi kvar vid makten är det ett nederlag för koalitionen, villig eller ej, som andra diktatorer kan lära av.

Inga krig går som planerat, och när de är slut finns mycket kvar som kan gå fel. Sådan är den färska erfarenheten från Irak och Afghanistan. Inte heller finns något likhetstecken mellan att göra rätt och att lyckas. En del menar att det är anledning nog att aldrig ta till våld, men det skulle ha dömt tusentals libyer till en säker död.

Beslutet att ingripa i Libyen var nödvändigt. Exakt hur nästa beslut ska se ut är däremot omöjligt att förutse. FN-mandatet gäller, än så länge. Att störta Khaddafi är libyernas sak. Men de måste få skydd och hjälp.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.