Det är, som REM-sångaren Michael Stipe så muntert uttryckte saken, slutet på världen som vi känner den.
Vi kackar i samma bo som vi är i färd med att äta upp. Den rika minoriteten lever långt över sina tillgångar, så långt att det skulle behövas ett bollhav av jordklot för att försörja den. När – om – resten av mänskligheten når samma levnadsstandard är det kört. Det finns bara en lösning: ett stopp för den kapitalistiska eviga tillväxten och den rovdrift på naturen som den medför.
Den här tesen är numera så okontroversiell och etablerad att den till och med lärs ut som utantilläxa i svenska skolor, intill andra bevisbara påståenden som att fyra gånger två är åtta.
Desto mer uppfriskande att den ibland utsätts för kritisk granskning, som nu senast av Christer Gunnarsson och Martin Andersson, professor respektive docent i ekonomisk historia.
De är författare till boken ”Hållbarhetsmyten – Varför ekonomisk tillväxt inte är problemet” som släpptes i veckan. Där sällar de sig till en växande våg av debattörer som inte ifrågasätter att problem finns men som tonar ned allvaret och, framför allt, predikar helt andra lösningar.
I korthet hävdar boken att tillväxt i sig inte är orsak till världsproblemen. Tvärtom. Det finns ingen given motsättning mellan materiell välfärd och god miljö. När tillväxtkritiker hävdar att jordens ekonomier inte kan fortsätta att växa är svaret att det kan de visst, frågan är hur de växer.
Med bättre, resurseffektivare metoder inom framför allt jordbruket finns all chans att dagens fattiga länder ska kunna utvecklas på samma sätt som dagens rika länder gjort. Men, tack vare utveckling, innovationer och ny kunskap, slita mindre på jorden.
”Är det inte fattigdom och nöd som är de största förorenarna?” frågade Indira Gandhi vid miljökonferensen i Stockholm 1972. ”Jo”, svarar författarna till ”Hållbarhetsmyten” 39 år senare, och glädjande nog allt fler med dem.
Men det är svårt att få gehör för andra scenarier än värsta tänkbara. Ända sedan antiken har människorna trott att just deras generation är en av de sista. I fredags var det premiär på Lars von Trier-filmen ”Melancholia” som visar just hur jorden upphör, och det känns ibland som att hela mänskligheten är en enda stor biopublik som fascinerat stirrar på olika fantasifullt presenterade visioner av samma mänsklighets snara och kollektiva död.
Det har gett fritt spelrum för diverse klåpare i ämnet. Den kanske mest kände är Robert Thomas Malthus (1766–1834), en man som lyckades ha fel i så gott som allt han någonsin sade men vars inflytande fortfarande märks tydligt i debatten.
Han har många efterföljare: FN-konferenser, Romklubbar och kultursidor. Trots att hans budskap, att jordens då en miljard människor redan var alldeles för många för att det skulle vara hållbart, i dag sedan länge är överspelat. Dagens nymalthusianer menar i stället att det är livsstilen, i kombination med befolkningsmängden, som hotar världen.
Man får inte kasta ut barnet med det förorenade badvattnet. Det är inte per automatik framstegsfientligt att kräva att all utveckling ska ske med största miljöhänsyn. Och även om det finns gott om pessimister som haft fel kan man hävda samma sak om de största optimisterna.
Däremot finns goda skäl att diskutera de överdrifter och felaktiga slutsatser som präglat de senaste decenniernas miljölarm. Begreppet ”hållbarhet” måste diskuteras med samma kritiska ansats som alla politiska dogmer.