Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Överlevaren Löfven

Illustration: Magnus Bard

DN 1/2 2017. Metallbasen Stefan Löfven ställde upp efter katastrofen Håkan Juholt, och valdes eftersom ingen hade några starka invändningar. Omgivningen såg omedelbart svagheten. När han i dagarna firar fem år som partiledare har bilden i grunden inte förändrats. Inom socialdemokratin råder vilsenhet.

Att statsministern stretar i motvind framgår av den undersökning av DN/Ipsos som publiceras i onsdagstidningen. I den bekräftas att Socialdemokraterna har hittat en ny normalnivå i opinionen, kring 25 procent. Det är en bit under det redan låga resultatet i riksdagsvalet, på 31 procent. Bara på marginalen är stödet högre än det var med Håkan Juholt på ordförandeposten.

Allianspartierna har haft sina inre konvulsioner efter valförlusten. Det borgerliga samarbetet har gradvis tunnats ut. Tanken var att ägna tiden i opposition åt att samla kraft och komma på fräscha idéer. Men snart är mandatperioden slut. Nya tankar är det ont om och moderatledaren Anna Kinberg Batra har fortfarande inte kunnat axla rollen som oppositionsledare.

Ändå stärks inte statsministerns aktier. Den barometer som DN publicerade i förra veckan visar att ungefär en tredjedel av väljarna har stort förtroende för Stefan Löfven. Siffrorna ligger märkbart under de som tidigare statsministrar har åtnjutit, Löfvens popularitet är i nivå med Mona Sahlins. Den senaste mätningen visar i stället att Centerpartiets Annie Lööf är den partiledare som anses mest pålitlig. Det är smått sensationellt.

Förklaringarna är flera. Stefan Löfven har vissa saker gemensamt med tisdagens gäst i Rosenbad, den tyska förbundskanslern Angela Merkel. Båda har en dämpad, vardaglig stil. Ingen av dem tillåter sig yviga gester och de undviker tvära kast. Förutom när de blev tvungna i samband med flyktingkrisen.

Det aktuella dramat Nord Stream 2 är dessvärre signifikativt för regeringens metod.

Bägge ledarna gillar att skjuta upp beslut. Men vad som skiljer dem åt är att Angela Merkel delvis har upphöjt avvaktandet till strategi. Hos Löfven framstår det mer som en brist på såväl taktik och metod som mål.

Det aktuella dramat Nord Stream 2 är dessvärre signifikativt. Det var två kommuner, Gotland och Karlshamn, som tillfrågades om de kunde tänkas upplåta sina hamnar i samband med bygget av Gazproms andra pipeline genom Östersjön. Tidigt stod det dock klart att ett sådant företag skulle medföra ett säkerhetspolitiskt vågspel. Försvarsmakten har varnat för att förvandla känsliga svenska hamnar till viktiga ryska intressen.

Regeringen har varit medveten om dilemmat länge. Men det var först i elfte timmen som Löfvens ministrar kallade till sig kommunpolitikerna som skulle fatta beslutet. På ett möte sent i höstas råddes båda orterna att säga nej till Gazprom.

Gotland följde rådet, men i veckan har det stått klart att Karlshamn säger ja. Regeringen har i sin tur bytt fot och bedömer nu situationen annorlunda. Plötsligt sades det inte längre finnas några hinder, Blekingehamnen kan visst användas.

Historien påminner om turerna kring Saudiavtalet. När det var aktuellt för två år sedan agerade Stefan Löfven på samma vis. Beskedet, att inte förlänga det militära samarbetsavtalet, var den gången rätt. Men det liksom bara blev.

Regeringen såg samtidigt ut att vara kluven, dels mellan socialdemokrater och miljöpartister. Dels mellan försvarsminister Peter Hultqvist (S) och utrikesminister Margot Wallström (S). Stefan Löfven kryssar på detta sätt fram mellan partifalangers viljor och mellan Miljöpartiets och Vänsterpartiets nycker.

I april håller Socialdemokraterna kongress. Frågan om vinst i välfärden, som splittrade partiet för några år sedan, måste då hanteras igen. Nu finns ett skarpt förslag från den rödgröna regeringens utredare, men alla socialdemokratiska kommunpolitiker är inte så imponerade.

Stefan Löfven kan titulera sig Nordens enda socialdemokratiska regeringschef. En av hans innersta önskningar – en stor energiöverenskommelse mellan partierna – har hunnit gå i uppfyllelse. Den blockpolitik som han länge har dömt ut som fördummande håller på att spräckas.

Efter att ha klarat en regeringskris och dessutom hjälpligt lappat ihop det egna partiet är han inte längre någon duvunge. Men mer än något annat är han en överlevare.

DN Ledare. 1 februari 2017

Läs fler artiklar. Till DN:s ledarsida

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.