Miljöpartiet fyller 30 år i höst och övergången till den politiska vuxenvärlden firades vid partiets kommundagar i Västerås under den gångna helgen. Partiet verkar vara på gott humör och har flera skäl till det.
Valet 2010 innebar en stor framgång och nya medlemmar strömmar till. Miljöpartiet är numera landets tredje största parti och deltar i styret av 97 kommuner. Samarbetet i kommunerna sker på båda sidor av blockgränsen: i 49 är partiet del av en rödgrön allians, i 35 styr MP tillsammans med de borgerliga och i 13 kommuner deltar partiet i bredare blocköverskridande koalitioner. Dessutom är MP med i ledningen av 16 av landets 20 landsting och regioner.
Mycket har hänt sedan 1981 och det är länge sedan MP bestod av skogsmullar i hemstickade västar som stod vid sidan av makten. Många av dagens miljöpartister klär sig i kavaj och bestämmer om viktiga områden som till exempel skola, sjukvård och kollektivtrafik.
För närvarande framstår Miljöpartiet dessutom som Sveriges främsta oppositionsparti. Socialdemokraternas ledare åker land och rike kring för att be om ursäkt och S befinner sig därmed i radioskugga, Vänsterpartiet väntar på det kommande partiledarskiftet och MP tar för sig av det politiska utrymme som uppstår.
Men mycket vill tydligen ha mer.
I en artikel på gårdagens DN Debatt bjöd ledningen för MP in till ett gigantiskt, landsomfattande och öppet rådslag som ska utforma partiets framtida politik. Språkröret Gustav Fridolin, partisekreteraren Anders Wallner och Helene Öberg, sammankallande i partistyrelsen, förklarar att målet är att ”250.000 människor” ska delta.
Skribenterna hänvisar till ett samråd som MP redan inlett för att ”stärka människors makt över sin arbetstid”. Tillsammans med fackföreningsaktiva och engagerade i nätverk mot ungdomsarbetslöshet för MP diskussioner om den moderna arbetsmarknaden. Syftet är att komma fram till nya och mer flexibla lösningar vilket kan innebära att MP får ett nyktrare och mindre fyrkantigt sätt att se på frågan om arbetstid, vilket vore välkommet.
Planerna på ett jättelikt rådslag kan också tolkas som ett ambitiöst demokratiskt experiment.
Statsvetaren Svend Dahl och Hanna Hallin, chef för tankesmedjan sektor 3, beskrev i en artikel på DN Debatt förra veckan (28/10) hur de svenska partierna i allt större utsträckning bärs upp av politiska tjänstemän. För 30 år sedan var en av fem medborgare i Sverige medlem i ett politiskt parti, i dag är det bara en av femtio. Denna olyckliga utveckling innebär längre avstånd mellan medborgarna och de förtroendevalda och leder till att partierna fungerar som plantskolor för karriärpolitiker. Det demokratiska systemet behöver fler människor som är aktiva i politiken.
Men MP:s planer präglas av hybris.
En kvarts miljon människor förväntas alltså delta i partiets diskussionsklubbar. Med egendomlig exakthet hävdar Gustav Fridolin, Anders Wallner och Helene Öberg att ”23.000 stockholmare, 7.700 västmanlänningar, 3.500 hälsingar och 45 Vittsjöbor” ska bjudas in inför valet 2014.
Det är svårt att begripa hur partiet ska klara administrationen av denna gigantiska studiecirkel. MP som redan har svårt att ta emot sina nya medlemmar borde först erbjuda dem meningsfulla uppdrag.
Förslaget präglas också av ett slags politiskt bondfångeri. Engagerade människor lockas att vara med och tror att de kommer att få inflytande över politiken. Men när rådslagen avslutats är det de partiaktiva som bestämmer hur programmen ska utformas. Risken är att människor blir besvikna och att de övermodiga planerna slår tillbaka. Det skulle leda till ett bakslag för MP – och för demokratin.