Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

På återseende, alliansen

De hade en plan.
De hade en plan. Foto: SVEN-ERIK SJÖBERG

Inom den etno­religiösa gruppen amish förespråkas isolering. Utbytet mellan de små kyrkbyarna i  nordöstra USA och omvärlden är begränsat och utanförskapet strängt bevakat inifrån.

Där rumspringa tillämpas ges det däremot stor frihet. Under ett tidsbegränsat skede får tonåringar pröva sina vingar utanför det egna distriktets finmaskiga hägn. De tillåts upptäcka nya världar och samtidigt begrunda sin framtida roll i  gemenskapen; oavsett vad som händer under denna frihetsperiod är de sedan välkomna tillbaka.

Alliansen är bara tio år gammal, men söndagens valförlust har tvingat sam­varon in i en ny fas. Ska partierna surra sig fast vid blocket eller bryta upp?

Varken eller, måste svaret bli. Allians­partierna bör betrakta de närmaste åren som en rumspringa. Precis som regeringssamarbetet varit ordnat och välplanerat tarvar pausen i opposition en plan och en tankeram.

Både partierna och Sverige har haft glädje av alliansen. Maud Olofsson, Lars Leijonborg, Göran Hägglund och Fredrik Reinfeldt lagade en trasig tillit inom borgerligheten. De byggde en modell som passade både nya väljar­beteenden och en ny partiflora. Framgången har förändrat svensk politik och gett partierna nytt självförtroende.

Poängerna finns kvar med ett hållfast och transparent samarbete. Alternativet utgörs av flyktiga förbindelser och uppgörelser i riksdagen bakom ryggen på medlemmar och väljare. Det rimmar illa med förväntningarna som ställs på partierna.

Såväl med majoritetsregering som under den senaste mandatperiodens minoritetsstyre har alliansen fungerat konstruktivt. Men i opposition riskerar samma modell att bli destruktiv.

De borgerliga partierna kan inte tjurskalligt klamra sig fast vid varandra och se på när Stefan Löfven försöker tråckla ihop sin spröda statsministerdräkt. Socialdemokraternas underlag med MP är rekordsvagt. Idén som S-ledaren beskrev den på måndagens presskonferens bygger på att Folk­partiet och Centern kan tänka sig någon form av samarbete.

Särskilt med tanke på att partierna bjudits in med armbågen är det ett högt spel. Vad FP och C har att vinna på att agera kryckor åt Löfvens S-MP-regering är högst oklart. Desto tydligare är argumenten för Lööfs och Björklunds partier att gå i otvetydig opposition och slippa en besvärlig form av indirekt regeringsansvar.

Centerns partisekreterare Michael Arthursson påpekade i måndagens ­”Aktuellt” i SVT att skiljelinjerna är skarpa mellan hans parti och Social­demokraterna. Den sakpolitiska grunden för ett samarbete är verkligen svag. Stefan Löfven har åberopat partiernas gemensamma intresse för landsbygden. Men det är för klent. Hänvisningarna till ansvar duger inte heller.

Om Socialdemokraterna däremot närmar sig de två liberala partierna med en realistisk syn på vad deras väljare förväntar sig, bör Annie Lööfs och Jan Björklunds avgörande mål inte vara att upprätthålla isoleringen i alliansen. Moderaterna och Kristdemokraterna måste i sin tur tolerera ett visst mått av vänsterprassel de kommande åren.

Alliansen behöver en ordnad paus också för att partiernas inre liv kräver det. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har haft naturliga dominanspositioner som mot slutet gränsat till ett borgerligt tankemonopol. Samtidigt som de herrelösa Moderaterna nu måste hitta ett nytt ledargarnityr som ska gestalta partiets politik behöver allianskamraterna tillåtas att andas friare igen.

Fler avgångar och djupare konvulsioner är dessutom att vänta. Om alliansbördan under det skedet blir för tung att bära riskerar partiernas tillit att frätas sönder av missnöje.

De borgerliga partiledarna har gått till val tillsammans och sagt att de ska läggas en gemensam budget i höst. Det löftet måste ligga fast. Men efter att statsbudgeten blivit färdig behöver det upprättas en plan som innebär gott om svängrum fram till nästa valrörelse. Inga fler alliansbudgetar bör vara första punkten.

Slutmålet behöver vara återförening och en gemensam plattform inför valet 2018. Fram till dess har partierna tillräckligt med tid att rannsaka sitt inre, ompröva en del gamla sanningar och blåsa liv i sina idéer.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.