Om knappt två veckor är det toppmöte i Bryssel, men Fredrik Reinfeldt får bara vara med under första dagens samtal. Sedan ska euroländernas stats- och regeringschefer träffas på egen hand för att diskutera förstärkta former för politiskt umgänge.
Det är förstås tråkigt för Sveriges statsminister, men ändå begripligt.
Euroländernas högsta ledare behöver mötas, och i krisens spår har ett tätare samarbete redan vuxit fram. Nyligen klubbades till exempel slutgiltigt sex nya EU-lagar som på flera olika sätt skärper kontrollen av ländernas politik.
Detta så kallade ”sexpack” består av flera delar. Kommissionen får större makt och möjlighet att varna och straffa länder som har för stora underskott och för hög statsskuld. Ett helt nytt system inrättas för att övervaka och samordna de nationella budgetprocesserna. För första gången ska också ländernas ekonomier kontrolleras och förhoppningen är att till exempel lånebubblor ska upptäckas i tid.
Allt detta är nödvändigt och gäller i första hand euroområdet. Men länder som står utanför valutasamarbetet kan vara med i det som kallas europluspakten. Hittills har alla länder i EU anslutit sig, utom fyra: Storbritannien, Ungern, Tjeckien och Sverige.
Är det Europas förenta stater som håller på att ta form? Nej, unionens karaktär förändras inte i grunden. Under överskådlig tid kommer EU att bestå av ett samarbete mellan självständiga nationer, men samtidigt präglas av allt fler överstatliga beslut och regler.
Men utöver alla nya lagar behövs det också tydligare politisk ledning. Och det är bland annat den frågan som ska tas upp vid det kommande toppmötet.
Frankrike och Tyskland vill ha en ekonomisk regering, vilket inte är lika dramatiskt som det låter. Euroländernas stats- och regeringschefer ska träffas regelbundet och välja en egen ordförande. Nicolas Sarkozy och Angela Merkel vill att Europeiska rådets ordförande, den bleke Herman van Rompuy, ska bli denne ”Mr Euro”. Det är svårt att begripa hur han ska kunna få fart på samarbetet.
Trots att förslaget inte är särskilt omvälvande påverkar det maktbalansen i EU. De viktiga besluten kommer i än högre grad att fattas vid euroländernas toppmöten, dit Sveriges statsminister inte är välkommen.
Det innebär att det svenska utanförskapet i EU förstärks, vilket är beklagligt men oundvikligt. Därför är den svenska regeringens reaktion på det som sker egendomlig. I en stort uppslagen artikel i Frankfurter Allgemeiner (15/9 2011) varnade utrikesminister Carl Bildt och finansminister Anders Borg för att EU utvecklas i två hastigheter. Om euroländerna inrättar egna institutioner splittras och försvagas unionen, hävdade de. Fredrik Reinfeldt har utryckt sig på ungefär samma sätt.
Men Sverige har valt bort euron av egen fri vilja. Regeringen har inte heller ansträngt sig tillräckligt för att övertyga en riksdagsmajoritet om att vårt land bör delta i det utvidgade europlussamarbetet.
I London har regeringen valt ett hederligare sätt att resonera. Storbritannien har tidigare protesterat mot att EU utvecklas i flera hastigheter. Men britterna har släppt sina invändningar och accepterar att Sarkozy och Merkel umgås allt flitigare, bara de själva slipper.
Under krisen har det blivit uppenbart att länder med gemensam valuta inte kan utforma den ekonomiska politiken utan att ta hänsyn till varandra. Därför behöver euroländernas ledare träffas. Att det inrättas toppmöten och andra institutioner som kan stötta och fördjupa eurosamarbetet är inte konstigt, utan nödvändigt. Om Sverige plågas av att inte få delta är det bara att gå med.