Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

På marsch igen

Foto: Hampus Andersson/TT

Förortstorget är tomt. På biografen Reflexens dörr sitter den handskrivna skylten ”Abonnerat. Endast för dansskolan”. Intill ligger en liten delikatessbutik och en vintageaffär.

Den mörknande Stockholmseftermiddagen är kall och så jämngrå att det är svårt att se gränsen mellan åtta­våningshusen och himlen. Det är tyst, stilla och bedövande normalt.

Om det inte vore för de sju åtta polisbilarna som står parkerade tjugo meter från torget. Om det inte vore för att statyn av den sorgsna hunden fått en liten röd scarf runt halsen. Om det inte vore för krutdoften som är så knappt förnimbar att den kanske bara är inbillning hos någon som vet vad som hände för en knapp timme sedan, då nazister med våld angrep en manifestation med barnvagnar och åldringar.

Det är ett märkligt sammanträffande. Dagen efter nazistattacken i Stockholmsförorten Kärrtorp hamnade de extrema på bordet av två andra anledningar. Säpo höll presseminarium om våldsbejakande extremism och en utredning lades fram om samverkan och utbildning för att effektivare förebygga extremismen.

Enligt Säpo är det i dag den autonoma miljön, alltså olika vänsterfalanger, som utgör det största hotet. Det är de som oftast gör ”hembesök” hos för rörelsen misshagliga personer. Ett exempel gavs så sent som i helgen, då en grupp som kallar sig Autonoma arbetare i Skåne tog på sig ansvaret för en attack mot två chefer på Arbetsförmedlingen i deras hem.

Men det är näst intill omöjligt att i dag ens inleda en diskussion om det extrema politiska våldet utan att börja där och då, i Kärrtorp på söndagen. Då nazister använde stenar, påkar, knallskott och flaskor mot fredliga demonstranter.

Eller så börjar man på Expressens redaktion i Göteborg, där en känd höger­extremist i förra veckan krävde att få träffa företrädare för tidningen och hotade att komma tillbaka med kniv. Samma tidning vars journalister nu på främlingsfientliga sajter kartläggs och hotas med ”hembesök”.

”Men Expressens reportrar har ju själva gjort besök hemma hos män­niskor som skrivit på Avpixlat”, säger de som försvarar hoten. Ja, men den som inte ser skillnaden mellan journalistisk verksamhet och hot om att ­högerextremister bankar på dörren måste med förlov sagt vara politiskt blind.

Det finns tecken på att hotet från nazismen ökat den senaste tiden. Många som arbetar mot rasism och främlingsfientlighet vet att det alltid funnits där, lågintensivt glödande, ständigt hotande att flamma upp. Men nu har vi alltså en akut situation där en fredlig demonstration angrips fysiskt av en svartklädd, heilande grupp män. Samtidigt som aktiviteterna på nätet intensifieras och journalister hotas både på arbetsplatser och i hemmen.

Vaksamheten måste öka. Både från myndigheter och från alla som vill förändra samhället med demokratiska medel.

De extrema av alla kulörer tycks styras av en absurd dagislogik där det alltid var den andre som började och man själv som enbart gav igen. ”Varför skriver ni bara om angrepp från höger”, gnäller de främlingsfientliga. ”Hur kan ni tjata om våldsam vänsterextremism när nazisterna anfaller fridsamma socialister”, ekar det från vänster.

Det finns bara ett rimligt svar. Politiskt våld är alltid fel i en demokrati. Den som går till fysiskt angrepp mot den andre ger samtidigt den andre en ursäkt för sitt eget våld.

Mest lidande av de små minoriteternas våldsamma extremism blir den stora fredliga majoriteten. Det är den som tvingas fly undan stenar och flaskor. Det är den som tvingas tänka efter om det är värt risken att uttrycka sin åsikt i tal eller skrift, att engagera sig politiskt, ideellt eller fackligt.

Men det är samtidigt den som i stora skaror – bokstavligt och bildligt – kan ställa sig mellan höger- och vänstermobbarna och tydligt visa att det är nog, att det inte är med andra tillhyggen än ord som debatten ska föras.

På söndagseftermiddagen värmde några flickor i vita klänningar upp inför en dansföreställning på biografen ­Reflexen i Kärrtorps centrum. Bara någon timme tidigare flydde människor in i samma lokal, undan nazisternas anfall.

Det tog inte lång tid innan slag­fältet åter var ett förortscentrum. Men i skogsområdet bara några hundra meter bort jagade polisen nazister som nyss kastat flaskor mot barnvagnar.