Ledare

På rätt väg, sa OECD

Det var uppochnedvända världen när OECD i går presenterade sin rapport om psykisk ohälsa och det svenska arbetslivet. Den sjukförsäkringsreform som brukar kritiseras för att sjukskrivna måste underkasta sig en arbetsförmågebedömning får av OECD kritik för att Arbetsförmedlingen inte kommer in tidigare.

Rapportförfattarna Stefano Scarpetta och Shruti Singh fanns på plats vid socialdepartementets seminarium. De berättade hur OECD arbetar med en kartläggning i åtta länder av till exempel sjukskrivningstider och sysselsättningsgrad inom den stora gruppen med psykisk ohälsa. Begreppet är vitt och rymmer alltifrån psykossjukdom till lättare ångest och depression och sägs omfatta 20 procent av befolkningen.

Det är en rent hårresande siffra. Och det säger sig självt att var femte invånare näppeligen är att betrakta som psykisk invalid.

För rapportförfattarna tycks arbets­­linjen självklar. De hänvisar till forskning som visar hur viktigt arbete är för att förbättra den psykiska hälsan. Man kan förstås fråga sig vad som är hönan och ägget i statistiken. Men om man tittar exempelvis på de unga som lämnar skolan i förtid, framgår att de som varken arbetar eller utbildar sig, uppger en högre ångest- och depressionsnivå än de som har något att göra på dagarna.

Just bland unga är den psykiska ohälsan den ojämförligt största diagnosgruppen. OECD:s recept lyder kortfattat: Mer koordinerade och specialiserade insatser tidigare. Skolan är en nyckelaktör. Rapportförfattarna vill se fler skolpsykologer och skolläkare. Men menar också att lärarna måste bli bättre på att upptäcka symtom på psykisk ohälsa.

För unga i arbetslivets gränsland och för dem som redan har en plats gäller det från samhällets sida att inte släppa taget. Vår modell, att man först sjukskrivs passivt och sedan efter i värsta fall ett par år ska göras redo för arbetsmarknaden, får underkänt. OECD menar att alla aktörer – försäkringskassa, kommun och arbetsförmedling – ska in direkt.

Ingen av rapportförfattarna verkade fundera över definitionen eller frekvensen av psykisk ohälsa. Tvärtom menade de att det var ett problem att så få fick träffa en psykiatriker, utan ”bara” en primärvårdsläkare. Men det är en besynnerlig syn på detta vida begrepp som utgår från att ångest och nedstämdhet per definition är ett sjukdomstillstånd och inte en – för de allra flesta naturlig men förstås plågsam – del av livet.

Lennart Levi, stressläkare och professor emeritus, ställde den viktiga frågan: Hur kommer det sig att så många unga upplever psykisk ohälsa? Stefano Scarpetta lanserade teorin att skol­systemet blivit mer krävande. Att eleverna i dag lever under mycket större press.

Fast är det sant? När jämför man i så fall med? 60-talet när de som inte klarade sista studentskrivningen fick gå ut bakvägen? 70-talet när man fick betyg redan i lågstadiet? Eller 80-talet när man fick klara sig bäst man ville på universitetet och inte som nu när man på vissa institutioner tillhandahåller ett slags stödundervisning för att alla ska klara sig igenom systemet (kanske för att ersättningen baseras på studenternas poängprestationer).

Kungliga Tekniska högskolan kontrollerar sedan 1997 de nyantagna studenternas matematikkunskaper. Om man jämför kunskapsläget 1997 med 2007 ser man en drastisk försämring inom alla typer av beräkningar, exempelvis deriveringsmetoder, kreativ talkunskap och analys (enligt en kartläggning av Lars Brandell). Så kraven måste väl snarare sägas ha blivit lägre med åren.

Det man i stället borde fråga sig är i vilken mån unga i dag tolererar krav och stress sämre än föräldragenerationen. Om allt curlande har gjort barnen skörare och sämre rustade för obehag. Psykiatrikern David Eberhart har skrivit om hur unga i dag inte har verktyg att hantera den sorg och frustration som kan följa av att bli dumpad och hur de söker professionell psykiatrisk hjälp för ett brustet hjärta.

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson sa i sin inledning att vi måste bli bättre på att särskilja det som kan leda till dödliga skador från det vi bara har att leva med. Sant så. Ångesttolerans för de minst sjuka är nog så viktigt som specialistvård för de mest sjuka.