Det är inte lite som står på dagordningen för USA:s president Barack Obama. Mellanöstern bör prioriteras, liksom utmaningarna från Iran och Nordkorea. Reträtten från Irak måste genomföras, och relationer måste vårdas eller återuppbyggas.
Men frågan är om inte Pakistan – detta instabila land med kärnvapen och en nyckelroll i Afghanistan – oundvikligen kommer att leta sig upp till toppen på Washingtons utrikespolitiska agenda. Det är ett land som helt enkelt inte kan negligeras.
Utvecklingen är allt annat än upplyftande. I delar av landet har centralregeringen helt tappat kontrollen, talibanstyre har införts och flickor förbjudits att gå i skolan. Gränsen till Afghanistan är i princip öppen. Försöken att bekämpa det extremistiska våldet har misslyckats. Staten är svag, och i Islamabad går utvecklingen åt fel håll.
Rivaliteten mellan president Asif Ali Zardari och Nawaz Sharif, som anses vara Pakistans populäraste politiker, har blivit våldsam. Under söndagen sköts tårgas i landets andra stad, Lahore, och i dag väntas omfattande demonstrationer i Islamabad.
Pakistan har länge varit ett huvudbry i Washington. Redan för något år sedan publicerades exempelvis en rapport med ett antal rekommendationer om hur USA skulle bistå i arbetet med att stärka Pakistans politiska, sociala och ekonomiska institutioner.
Men USA:s strategi har slagit fel förr, och nu när krisen är akut hörs många amerikanska röster varna för att även den enda supermaktens inflytande är begränsat.
För USA:s del vore naturligtvis en kompromiss mellan Zardari och Sharif att föredra, men få tror på en sådan utveckling. Mer sannolikt är att den politiska osäkerheten fortsätter, rent av till ett läge då militären åter anser sig tvungen att gripa in.
Även i avsaknad av en militärkupp är läget allvarligt, inte minst med tanke på de konsekvenser krisen kan få. ”Så länge Pakistans ledande politiker kämpar för sin egen överlevnad har de inte mycket tid över för att bekämpa talibanerna längs gränsen till Afghanistan eller för att slå sönder militanta nätverk”, skriver forskaren Daniel Markey i Foreign Policy.
Islamabad har i och för sig aldrig varit någon stabil, pålitlig och kraftfull allierad till USA i kampen mot terrorismen, men den utveckling vi sett den senaste tiden tyder på en ytterligare försvagning. Och frågan är om kriget i Afghanistan alls kan vinnas utan pakistansk medverkan.
Omvärlden måste tro det, och tydligt är att en kraftansträngning är på gång. USA har lovat truppförstärkningar – mer ska satsas i Afghanistan nu när engagemanget i Irak trappas ned. Det är, brukar president Obama framhålla, från Afghanistan hotet kommer, inte från Irak.
Den amerikanska målsättningen har också sänkts. Senator John Kerry framhöll exempelvis nyligen att USA inte har för avsikt att göra Afghanistan till USA:s 51:a delstat. Målet, skrev han i Washington Post, är i stället bland annat att förhindra att landet blir ett ”brohuvud för terrorister som kan destabilisera Pakistan”.
Tydligare kan kopplingen mellan Afghanistan och Pakistan knappast uttryckas. Men det verkar inte bara åt det ena hållet. För att omvärlden ska kunna nå redan lågt ställda mål i Afghanistan måste Pakistan kunna ta sin del av ansvaret.