Ledare

Pampväldet måste vältas

Bästa vänner.
Bästa vänner. Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

Kommunalskandalen och Margot Wallströms lägenhetsaffär är en illustration så god som någon av det privilegiesystem som S och LO har byggt upp. Belöningssystemen har drag av korruption och måste rivas.

Ingen förutom Kommunals egen ledning skulle få för sig att försvara de excesser som i förra veckan rullades upp i Aftonbladet.

LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson tog sitt förbund i örat. Enligt honom går Kommunals tvivelaktiga affärer ”stick i stäv med våra värderingar”. Andra delar av LO-familjen instämmer.

Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida har å sin sida efterlyst storstädning, medan S-debattören Göran Greider kräver ordföranden Annelie Nordströms avgång.

En unison arbetarrörelse fördömer alltså pampfasonerna. Och visst vittnar spritfesterna, springnotorna och de riskabla investeringarna om en oursäktlig vårdslöshet med medlemmarnas pengar och förtroende.

Men det bostadsmygel som Margot Wallström och Annelie Nordström har beslagits med är egentligen en allvarligare fråga. De principiella och demokratiska aspekterna väger tyngre. LO:s och Socialdemokraternas tystnad och oförmåga att se det alla andra ser – drag av korruption – är ett större problem än slöseriet och arrogansen inom Kommunal.

Fakta i målet är följande: I samband med att Margot Wallström utsågs till utrikesminister erbjöds hon en hyresrätt hos det fackliga fastighetsbolaget Polstjärnan. Hon tackade ja. Läget var centralt, Wallströms kötid dock obefintlig.

På den öppna marknaden hade lyan betingat en avsevärt högre hyra. DN gjorde nyligen en genomgång av läget på andrahandsmarknaden för hyreslägenheter i Stockholm. Då framgick att vanliga dödliga får hosta upp 15 000 kronor i månaden för en tvårummare i Vasastan.

Margot Wallström fick betala 12 000 kronor i hyra för tre rymliga rum och kök på en adress i den attraktiva stadsdelen. Ett bra kompispris.

Det var Annelie Nordström själv som vinkade in utrikesministern i Kommunals gräddfil. Men ordkriget mellan de två om vad som ska ha sagts när Wallström fick lägenheten är ointressant.

Kärnfrågan gäller det faktum att Kommunal, som trots allt är ett särintresse, har erbjudit en högt uppsatt politiker privata förmåner i anslutning till hennes tjänsteutövning. Institutet mot mutor anser att korruptionsåklagare har anledning att titta närmare på fallet.

Att traditionen är lång gör inte systemet mindre sjukt i utomståendes ögon.

Vari ligger de ruttna? Annelie Nordström har undrat. Även Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin slår ifrån sig. Hon har meddelat att man inte har några principiella betänkligheter kring denna form av facklig-politiska samverkan.

Bostadsförmedling är ju alltid bra, säger Jämtin till DN. Som om det rörde sig om vilken service som helst.

Margot Wallström själv hävdar naturligtvis att hon inte gjort fel. Inga protester har heller hörts från andra håll inom rörelsen eller regeringen. Och i vanlig ordning har statsminister Stefan Löfven hållit tand för tunga. På fredagen var han upptagen på en nordisk facklig-politisk konferens utanför Stockholm.

Hela historien är en illustration så god som någon av sammanblandningen av rollerna inom S och LO och det förmånssystem som rörelsen har byggt upp.

Hyreskontrakt är inte det enda inslaget. En av dem som visar sig ha dragit nytta av Kommunals lägenhetspott är det förra kommunalrådet Anders Johansson från Sigtuna. Han har bytt spår och är numera vd för det socialdemokratiska lotteribolaget Kombispel.

Rörelsens interna belöningsstruktur är välutvecklad. Ta exemplet Folksam, vars tidigare vd:ar har varit LO-toppar såväl som S-politiker.

Att tilldelningen av personliga privilegier inte ses som korruption är kanske inte heller så konstigt med tanke på att det ekonomiska beroendet samtidigt är institutionellt. Under de fem åren före valet bidrog LO med 70 miljoner kronor till Socialdemokraternas kassa.

Kan så nära vänner verkligen korrumpera varandra? För dem som befinner sig på insidan är tanken säkert främmande. Men att traditionen är lång gör inte systemet mindre sjukt i utomståendes ögon.

I takt med att färre LO-medlemmar röstar socialdemokratiskt växer det demokratiska underskottet. Socialdemokratins beroende av LO framstår samtidigt som alltmer otidsenligt, och otillbörligt. Pampväldets förankring i de samhällsklasser som man säger sig företräda vittrar. Här finns ett gift som sprider sig i demokratin. Ser verkligen inte Stefan Löfven det?

DN Ledare. 18 januari 2016