Så fick Miljöpartiet till sist sitt nya språkrörspar. Inga stora förändringar är att vänta inom partiet. Däremot i relationen till andra.
Det blev som väntat Åsa Romson som vid sidan av Gustav Fridolin kammade hem språkrörsposterna på miljöpartisternas kongress i Karlstad. Nu är allt och intet att vänta. Intet för att vägen redan är utstakad. Och kampen mellan realpolitiker och plakatpolitiker redan vunnen.
När Maria Wetterstrand kom ut ur EU-garderoben med draget svärd för ett par år sedan var det för att utkämpa slutstriden. Det som såg ut att vara ett slag om EU var i själva verket ett om partiets självbild.
Den avgående språkrörsduon bedyrar att det inte finns någon väg tillbaka. Det är sannolikt en riktig analys. På kongressen finns förvisso ombud som säger att de hellre är medlemmar i ett principfast och ideologiskt renlärigt parti med 5 procents väljarstöd än i ett pragmatiskt 30-procentsparti. Och visst går det att hitta extrema motioner och yrkanden. Men de röstas ned gång på gång. Och med rejäla marginaler.
Det nya språkrörsparet är oprövat. Och det kan därför vara klokt att vänta med att recensera insatsen. Men det mesta talar för att de kommer att fortsätta arbetet med att göra den gröna rörelsen till en realpolitiskt stark kraft. Gustav Fridolin har redan, inte minst i sin bok, visat att han har storslagna planer för partiets framtid – nästan av historiskt socialdemokratiskt snitt.
Åsa Romson talar om att partiet håller på att ”växa in i en större kostym”. Att Miljöpartiet, vid sidan av höger och vänster, har förmågan att utgöra en tredje kraft i svensk politik
De stora förändringar som är att vänta hittas således inte så mycket inom partiet som utanför. Ingen av de två nya rören associeras till det tidigare rödgröna samarbetet. Även om Moderaterna fortfarande beskrivs som det parti som det är svårast att se något mer organiserat samarbete med, så måste ändå dagens Miljöparti ses som snäppet mer lättrörligt än gårdagens. Och kunde gårdagens gröna göra upp med Moderaterna om migrationspolitiken så kan nog morgondagens få något gjort vid förhandlingsbordet också. Om Miljöpartiet kniper åt sig en vågmästarroll kan Sverigedemokraterna glömma den blågula de drömt om.
Men också de forna samarbetspartierna har skäl att frukta sin gamla gröna partner. Medan Vänsterpartiet efter samarbetet hemfallit åt öststatsmurrig regleringsiver och nostalgisk överbudspolitik går MP på kongressen åt andra hållet. Den som tröttnat på populism tycks i dag ha mer att hämta hos de gröna.
Socialdemokraterna har med Håkan Juholt som ny partiledare gått ur askan i elden. Om han fortsätter att skjuta från höften så fort han känner ett behov av att påminna världen om sin existens riskerar han att marginalisera sitt parti ytterligare.
Opinionssiffror kan komma att röra sig betydligt mer än i decimalfältet. Möjligen kan den rödgröna politiska kartan helt ritas om. Fältet ligger öppet. Framtiden får utvisa hur grönt det är.