Det fanns en tid när vi talade om Sverige som landet lagom. Enligt myten var själva begreppet unikt svenskt och vårt land den tydligaste manifestationen av vad lagom innebär.
Men hur ”lagom” är vi egentligen? Det finns också en svensk tradition av radikalism. När vi gör något gör vi det grundligt. Det är i vissa lägen en styrka. Tidigare än politiker i andra länder agerade de svenska när de såg obalanser i pensionssystemet. I dag sneglar många med avund och beundran på Sverige. Även 1990-talets sanering av statsfinanserna gjordes med föredömlig grundlighet.
Ett annat område där svenska politiker varit radikala är utbildningspolitiken. Jan Björklund har med stolthet framhållit 2011 som ett år med unikt många skolpolitiska reformer.
En hel del av det som sker är en reaktion på missförhållanden. Svenska elevers resultat i internationella kunskapsmätningar har sedan slutet av 1990-talet visat en stadigt fallande tendens.
Vi har ett problem och det angrips med kraft. Men vilket resultatet blir beror på om sjukdomen är av den art att mer av samma medicin är det patienten behöver.
En på sitt sätt naturlig fortsättning på statens framflyttning av positionerna inom utbildningspolitiken vore att återförstatliga skolan. Det är en linje som Folkpartiet och Vänsterpartiet driver. I sin artikel på DN Debatt i söndags förordade även Per Thullberg, som var Skolverkets generaldirektör 2003–2010, ett sådant steg.
För det första menar han att staten redan tagit tillbaka så mycket av ansvaret för skolan att det kommunala huvudmannaskapet har tömts på sitt innehåll. För det andra ifrågasätter han att lokal variation och skillnader i prioriteringar är något önskvärt; för en verksamhet där likvärdighet är idealet är statligt huvudmannaskap att föredra.
Det som här saknas är inte logik utan en analys av hur ett förstatligande i praktiken skulle förbättra undervisningen. När man i dag tittar bakåt ser man en decentralisering som misslyckats. Men skrapar man lite på ytan kan man också upptäcka något annat: En radikalism med långt större kraft att förstöra än att bygga upp.
Kommunaliseringsreformen i början på 1990-talet genomfördes i bitter konflikt med en stor del av landets lärarkår. Göran Persson som då var skolminister var inte den som hittade på det hela. Även andra länder decentraliserade ansvaret för skolpolitiken. Enligt rådande tidsanda var statlig detaljreglering mest ett hinder. Om staten överlät ansvaret för lärartjänsterna till kommunerna så skulle verksamheten både kunna drivas mer rationellt och få högre kvalitet.
Det var inte helt fel tänkt. Dubbelkommandon ger ofta låsningar. Men sättet på vilket Persson genomförde reformen var brutalt. Steg för steg fullföljdes sedan reformrörelsen till sin yttersta radikala spets. Inte bara lärartjänsterna överfördes till kommunerna. Staten släppte också helt sina tidigare ambitioner att styra med riktade bidrag. De statliga styrdokumenten tömdes på allt konkret innehåll och den statliga inspektionen upphörde.
Vi gick på några år från att ha ett mycket enhetligt skolsystem till att få ett där staten i realiteten abdikerat från sitt ansvar för skolan. Återtåget från denna extrempunkt inleddes redan efter några år. Omläggningen var nödvändig. Men de som nu vill radikalisera den nuvarande politiken ytterligare – återförstatligande är bara ett av många tänkbara sätt – har bevisbördan.
Historien om elevernas sjunkande resultat handlar inte bara om en misslyckad decentralisering. Det är i än högre grad historien om ett land vars skolpolitik är oavbrutet radikal men där marschens riktning gång på gång förändras.
Det ständiga missnöjet med skolan och politikens våldsamma kastvindar är uttryck för den svenska radikalismen. Men här är den inget att yvas över utan en svensk sjuka. Delegationer från hela världen borde bjudas in för att studera hur hybris och sekteristiska strider kan föröda ett skolsystem.