Sverige står liksom resten av Europa inför stora demografiska utmaningar. Vi går mot ett samhälle där allt fler blir allt äldre samtidigt som gruppen som ska försörja gamlingarna och småttingarna krymper. Mycket utrymme har ägnats åt ekvationen, också här på ledarsidan. Mindre åt att ifrågasätta själva formeln.
Yngve Gustafson är överläkare och professor vid Umeå universitet. För en tid sedan var han inbjuden till riksdagen för att ge sin syn på äldrevården. Han pratade inte om mer resurser. I stället visade han hur han och andra genom forskning kunnat belägga hur vården av de äldre faktiskt kostar mindre om man bryr sig mer om att göra rätt från början.
För drygt tio år sedan påbörjades en studie i Umeå där man undersökte levnadsförhållanden bland 85-åringar och äldre. Denna studie har sedan legat till grund för forskning om fallolyckor, läkemedelsanvändning, depression och en hel massa annat.
Det är ett av skälen till att man numera vet att en av de farligaste platserna för en skröplig åldring är en akutmottagning. Och att sjukhusens vårdavdelningar inte är något vidare ur hälsosynpunkt de heller.
Ändå är det många som hamnar där. Man skulle kunna tro på att det beror på att gamla också ofta utvecklar sjukdomar. Men det är inte skälet. Den vanligaste orsaken till att gamla människor söker akutvård och läggs in på sjukhus är att de blivit medicinförgiftade. Antingen har de fått olämpliga läkemedel, olämpliga kombinationer eller olämpliga doser. Det är alltså läkarna som med en alltför generös och illa genomtänkt förskrivning själva bäddar ned gamlingarna i sjukhussängarna.
I en sådan verklighet kan man förstås inte prata om att det behövs fler sängar eller mer pengar. Det som i stället behövs är mer kunskap, bättre uppföljning och mer av ett helhetstänkande kring läkemedel och vården av äldre.
Nästan inga mediciner är utprovade på äldre människor. Men även det normala, friska åldrandet påverkar kroppens funktioner. Den som både är gammal och multisjuk är extra sårbar.
Geriatrik är läran om åldrandets sjukdomar. Det är en specialistgren som nedmonterats till snudd på obefintlighet. Och det trots att vi behöver geriatrikerna mycket mer i dag än i går. För att inte tala om hur ännu mycket mer vi kommer att behöva dem i morgon. Av mänskliga, men också av ekonomiska, skäl.
För forskning visar att äldre som vårdas av ett geriatriskt kompetent team jämfört med en grupp som behandlas på en ”vanlig” medicinavdelning behöver kortare vårdtid och mindre omsorg efter utskrivning. Både kommun och landsting spar pengar på den geriatriska vården.
Samma sak inom kirurgin. I en studie fick hälften med bruten höft traditionell behandling på en ortopedklinik. Den andra hälften vårdades inom geriatriken. Av de senare var det tre gånger fler som kunde gå efter operationen (vilket betyder mindre eller inget behov av hemtjänst), vårdtiden var tio dagar kortare (vilket betyder 50 000 kronor i besparing per patient), färre fick nya frakturer under vårdtiden (noll jämfört med fyra). Därutöver var det färre fallolyckor, infektioner, förvirringstillstånd och trycksår.
Allt detta vet Socialstyrelsen. I en rapport från förra året, ”Ökad kompetens inom geriatrik och gerontologi”, konstateras att det finns pengar att tjäna på god geriatrisk vård, att den behöver byggas ut och att antalet specialistutbildningar måste utökas.
Vi går mot en alltmer högspecialiserad vård. Det är bra för den 22-åring som behöver en hjärttransplantation, men inte bra för multisjuka äldre som tvärtom riskerar att bli sjukare av att olika läkare behandlar olika delar av dem och ingen ser, förstår eller bryr sig om helheten. Det är viktigt att det finns superspecialiserad högteknologisk vård för den som behöver. Men det är lika viktigt att dessa sängar inte fylls av skröpliga äldre utan att också de får den vård de faktiskt behöver.