Flygbolaget SAS begär ett kapitaltillskott från sina ägare, trots att man fick nya pengar så sent som våren 2009. Den svenska staten bör tacka nej till att följa med på förlustresan.
För ett år sedan deklarerade näringsminister Maud Olofsson att hon trodde på det krisdrabbade flygbolaget SAS. Företagets affärsplan höll enligt Olofsson en sådan kvalitet att det motiverade ett kapitaltillskott från den svenska staten på 1,3 miljarder kronor. Om man räknar in bidraget från de andra ägarna tillfördes totalt 6 miljarder kronor till balansräkningen.
På tisdagen fick vi facit av denna investering. Under 2009 gick SAS back med 3,4 miljarder kronor före skatt, vilket är den största förlusten i bolagets historia. Det är uppenbart att företagsledningen inte presenterade en realistisk bild av situationen för ett år sedan.
Problemen har i själva verket varit så allvarliga att vd:n Mats Jansson nu tvingas efterlysa ännu en nyemission. Denna gång handlar det om 5 miljarder kronor, pengar som den svenska staten, liksom de andra statliga och privata huvudägarna, säger sig vara beredda att skjuta till.
Man skulle kunna tro att näringsminister Maud Olofsson lärt sig något av den tidigare överoptimismen, men så tycks inte vara fallet. I går hette det att regeringen har analyserat och värderat de åtgärder som bolagsledningen föreslagit och kommit fram till att förutsättningarna finns för att skapa ett konkurrenskraftigt SAS.
Tillåt oss att tvivla. Antingen vet Maud Olofsson något avgörande som ingen utanför SAS känner till och förstår, eller så väljer hon att skönmåla läget i syfte att snabbt driva igenom ytterligare en nyemission och därmed tillfälligt få bort SAS problem från den politiska dagordningen. Inget av alternativen hedrar näringsministern.
Den bistra sanningen är att SAS allvarliga ekonomiska läge består, och någon täckning för påståendet att bolaget är på rätt väg finns inte.
Kostnaderna i SAS ligger fortfarande klart över konkurrenterna. Detta kostnadsgap försvinner inte genom en besparing på 500 miljoner kronor – det krävs väsentligt mer än så. Om utgifterna för att flyga på allvar ska minska måste de anställda sänka sina löner, arbeta vid rätt tillfällen och förlänga sin arbetstid. Det har en rad olika SAS-ledningar försökt åstadkomma, men trots det permanenta krisläget har ingen nått framgång.
Ingen har heller på allvar minskat komplexiteten i bolaget. Den nuvarande vd:n Mats Jansson har tvärtom förvärrat en del problem genom att gå tillbaka till den svårgenomträngliga skandinaviska struktur som gällde före 2004. Hans vd-period kännetecknas av ett sicksackande mellan olika strategier och motstridiga besked om hur det går för SAS.
Ena dagen har genombrott nåtts i förhandlingarna med de fackliga organisationerna, andra dagen anklagar facken Mats Jansson för bombastiska uttalanden om besparingar.
Trots att SAS är börsnoterat är det ett av Sveriges minst genomskinliga företag. Det är mycket svårt, även för de egna medarbetarna, att förstå vad som styr olika beslut och vilka anställningsvillkor som råder i bolaget.
Ägarbilden och den stora mängden fackföreningar ligger som grund för många av svårigheterna. Med tre stater i ägarbåset och ett 30-tal fackföreningar vid förhandlingsbordet är det upplagt för nationella revirstrider och beslut som vilar på annat än företagsekonomisk grund.
Att ägarna går in med ytterligare kapital i det blödande SAS innan bolaget presenterat en realistisk plan för att uppnå lönsamhet är logiskt om man ser till hur politikerna agerat tidigare. Mer svårbegripligt är att familjen Wallenberg, via sin stiftelse, bestämt sig för att följa med på förlustresan.
DN 10/2 2010