I höstas mötte Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan sin moderata kollega Per Schlingmann i en radiodebatt om gåvor till partierna. Han vann då en klar poängseger. På tisdagskvällen i SVT:s Aktuellt vann han igen. Men denna gång på walk over, för Schlingmann var inte ens där.

Alla tillfrågde moderater hade avböjt att medverka i en studiodebatt. I stället kördes en bandad intervju där justitieminister Beatrice Ask upprepade sitt partis enda argument: att valhemligheten skulle äventyras om ekonomiska bidrag till partierna redovisades offentligt. Om kravet på öppenhet gällt från första bidragskronan hade det verkligen funnits en konflikt med valhemligheten. För i så fall hade det inte varit möjligt att stödja ett politiskt parti utan att bli registrerad.

Men det som saken nu gäller är en gräns på 20.000 kronor. Det var från den nivån som en statlig utredning 2004 ville införa ett lagstadgat krav på öppen redovisning. Det är också den nivån som alla riksdagspartier utom Moderaterna och Kristdemokraterna frivilligt åtagit sig att respektera.

I amerikansk debatt om kampanjfinansiering brukar motståndarna till reglering tala om yttrandefrihet. Rätten att ge pengar beskrivs som en fråga om att kunna följa sin övertygelse. Att tillsammans med andra medborgare organisera sig politiskt och främja gemensamma mål är ju en demokratisk rättighet.

Det perspektivet har likheter med hur Ibrahim Baylans parti brukar resonera. Svenska socialdemokrater har en egen blind fläck när det gäller stödet från fackföreningsrörelsen. Det sorterar de in under rubriken ”fackligpolitisk samverkan” och beskriver som en fin gammal folkrörelsetradition.

När stödet från LO togs upp i Aktuellt svarade Baylan att detta ges helt öppet och att väljarna själva får bedöma det. Det är ett bra svar från någon som absolut inte vill avstå från pengarna. Men även öppet redovisade pengar kan skapa ett beroende och innebära att givaren köper sig politiskt inflytande.

Att öppen redovisning inte är hela svaret visar också erfarenheterna från Finland. För på papperet har Finland varit bättre än Sverige på att förebygga politisk korruption. Där har partierna i en lag från 1969 varit ålagda att redovisa sina kretsorganisationers resultaträkningar med specificerade intäkter och kostnader.

I praktiken har dock politiker från alla de större partierna kringgått reglerna. En stor partifinansieringsskandal nådde under förra året landets högsta ledning. Mycket tyder på att den bidrog till statsminister Matti Vanhanens beslut att inte ställa upp för omval till posten som ordförande för Centerpartiet.

En utredning som lades fram i november hade en rad förslag till hur hålen i den finska lagstiftningen ska täppas till. Den föreslog att bidrag ska redovisas snabbare och göras offentliga på internet av statens revisionsverk. Utredningen ville också vidga redovisningsplikten till partierna närstående organisationer. Sådana har varit ett ofta använt kryphål för hemliga pengar till partierna.

Den finska regeringens förslag väntas inom kort. Hur många av utredningens förslag den än gör till sina kommer dock frågan att förbli het. Dels för att det tar tid att återvinna förlorat förtroende. Dels för att förhållandet mellan demokrati och pengar till sin natur är problematisk.

Lagstiftning om öppen redovisning är en nödvändig början. Men sedan gäller det att också ha kontrollsystem och kännbara sanktioner. Och hur bra reglerna än är i teorin krävs också en livaktig debatt om vilka gåvor som är försvarbara.

Att ta emot bidrag som är så stora att de undergräver självständigheten ska ha ett högt politiskt pris.

DN 25/2 2010