Moderaterna gör anspråk på att företräda allmänintresset. Men hur ska väljarna kunna lita på det när en bakdörr lämnats vidöppen för pengar från mäktiga särintressen?
Peter Eriksson blev inte bönhörd. Frågan om hemliga partibidrag som Miljöpartiets språkrör tog upp i sin artikel på DN Debatt i torsdags berördes inte i SVT:s partiledarintervju på kvällen samma dag.
Däremot ringde en tittare in till Gomorron Sveriges telefonväkteri med Moderatledaren dagen därpå. Av svaret framgick att han inte tagit till sig kritiken mot att hans parti vägrar att öppet redovisa större gåvor.
Reinfeldt upprepade sitt partis favoritargument att det värnar valhemligheten. Vidare upplyste han tittarna om att Moderaterna inte tar emot bidrag från företag och att riksdagspartierna har en överenskommelse om redovisning av bidrag. Enligt den anges såväl hur stor den totala summan gåvor är som hur många givarna är.
Det var ett ganska informativt svar. Att Moderaterna avstår från att ta emot bidrag från företag visar att de insett att gåvor kan skapa trovärdighetsproblem. Hellre än att kunna utmålas som ett lydigt redskap för näringslivet avstår de från bidrag från företag. De Nya Moderaterna vill visa att deras parti är brett och företräder hela folket.
Själv brukar Reinfeldt hävda att Moderaterna, i motsats till andra partier, står för allmänintresset. Det låter bombastiskt. Betydligt värre är dock att hans parti i frågan om partibidrag lämnat en bakdörr vidöppen för särintressena: Så länge givaren formellt är en privatperson tas pengarna emot. Oavsett storleken på gåvan, redovisas heller inte vem givaren är.
Det finns en principiell skillnad mellan privatpersoner och företag. Företag röstar inte och omfattas därmed inte av principen att vi alla som medborgare har rätt att hålla för oss själva vem vi röstar på.
I en demokrati har människor rätt att organisera sig och tillsammans verka för politisk förändring. Om minsta lilla bidrag till ett parti öppet redovisades med givarens namn skulle vi indirekt få en form av åsiktsregistrering.
Men i praktiken är det ingen större skillnad på om ett parti tar emot stora summor från ett företag eller från dess förmögne ägare. Dessutom väljer Moderaterna att förtiga att ekonomiska bidrag får en annan karaktär när de växer.
Så länge bidragen är många och små finns ingen tydlig motpart att tala med eller att förhålla sig till. Partiets viktigaste sätt att locka till sig småbidrag är att föra en politik som många väljare gillar.
Stora summor däremot kan skapa ett beroende. Partiet frestas att börja anpassa sitt beteende till vad det vet eller tror sig veta att den förmögne givaren vill ha. Även den som själv tror sig vara vit som snö kan korrumperas av tanken på nya feta penningbidrag. Den risken finns alltid – och när man inte offentligt behöver redovisa var pengarna kommer ifrån blir frestelsen mycket större.
Den statliga utredning som 2004 förordade att Sverige skulle lagreglera redovisningen av bidrag till partierna gjorde därför skillnad på små och stora bidrag. Gränsen för när partierna skulle bli skyldiga att redovisa givarens identitet lades vid 20.000 kronor. Detta är också den gräns som fem av riksdagspartierna frivilligt valt att respektera.
Moderaternas försök att gömma sig bakom valhemligheten håller därför inte. Så länge det finns ett generöst tilltaget fribelopp utgör kravet på öppen redovisning av givarens identitet ingen allvarlig inskränkning i vare sig föreningsfriheten eller valhemligheten. Tvärtom är öppen redovisning av var pengarna kommer ifrån en förutsättning för att vi ska kunna lita på att partierna inte i hemlighet anpassar sig till mäktiga bidragsgivare.
Det borde företrädare för ett parti som gör anspråk på att företräda allmänintresset begripa.