Jobben, jobben, jobben - de går före allt annat. Det var budskapet från Anders Borg när han på torsdagen presenterade regeringens budget.
Beskrivningen är inte orimlig. Under Borgs tid som finansminister har nästan all kraft gått till att sänka skatten på arbete, göra a-kassan mindre generös och reformera arbetsmarknadspolitiken. I höstbudgeten fullföljer regeringen detta arbete genom att förstärka jobbavdraget och införa stramare regler för arbetslösa och sjukskrivna.
Politiken har redan gett resultat. I finansplanen citeras statliga Konjunkturinstitutet och OECD som bedömer att sysselsättningen stiger och att arbetslösheten sjunker, inte bara som en följd av den goda konjunkturen, utan också tack vare alliansens politik.
De reformer som den socialdemokratiska regeringen inte vågade genomföra, driver de borgerliga nu igenom i högt tempo. Finansminister Anders Borg förtjänar beröm för att i dagens högkonjunktur stå fast vid tuffa men nödvändiga förändringar av arbetsmarknaden. Det hade varit politiskt enklare att bevara status quo och passivt beskåda när de goda tiderna automatiskt skapar nya jobb. Men Borg har i stället valt att utnyttja det svängrum som ekonomin skapat till att genomföra vissa strukturreformer.
För detta fick han i dag hård kritik av socialdemokraten Pär Nuder, som använde sliten och enkel klasskampsretorik. Socialdemokraterna profilerar sig allt mer som ett parti för de arbetslösa och sjukfrånvarande. Man har en politik för bidrag - inte för jobb.
Trots goda intentioner har de borgerliga hamnat i en nedåtgående spiral. Möjligheter beskrivs som problem och löften förvandlas till svek. Mycket är självförvållat, och budgeten är inget undantag.
Hanteringen av fastighetsskatten och förmögenhetsskatten är under all kritik. Oklara besked har avlöst varandra.
Priset för alliansens ogenomtänkta vallöfte om fastighetsskatten är nu att reavinstskatten pressas upp, samtidigt som de tidigare beviljade uppskoven beläggs med ränta. Förslaget är en förbättring jämfört med de idéer som presenterades i våras, men det bidrar fortfarande till att försämra rörligheten på bostadsmarknaden.
Att avskaffa förmögenhetsskatten är enklare. Men regeringen förtar de goda effekterna genom att i ytterligare två år samla in kontrolluppgifter för förmögenheter. Kapital som skulle kunna återinvesteras i Sverige kommer därmed att hållas utanför landet.
Fler märkliga signaler skickas till näringslivet. Skatten på kärnkraft och vattenkraft höjs, samtidigt som den dubbla miljöbeskattningen av delar av industrin kvarstår. Inte heller tar regeringen chansen att sänka de högsta marginalskatterna, vilket hade kostat förhållandevis lite, eller att lindra de strikta reglerna för fåmansbolag.
Och naturligtvis har det inte varit tal om att mildra arbetsrätten eller minska fackens möjligheter att driva småföretag i konkurs. På denna punkt har de nya moderaterna försatt regeringen i blockad. Rörligheten på arbetsmarknaden vill partiet öka genom att satsa på nystartsjobb i offentlig sektor.
Fredrik Reinfeldts allians är just nu hårt ansatt från både höger och vänster. Finansministerns reformer förtjänar uppskattning, men i stället domineras debatten av besvikna villaägare, frustrerade småföretagare och oroade arbetslösa.
Så går det för en regering som saknar starkt ledarskap.