Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Plågsam dissonans

Rörligheten i vår värld utmanar den nationella välfärdsstaten. En av smärtpunkterna är givetvis flyktinginvandringen, där människor från helt andra delar av världen kan få sociala rättigheter som annars bara tillkommer medborgare. Här lutar vi oss mot två motstridiga element, dels asylrätten, dels en gränsbevakning som gör att antalet människor som kan nyttja nämnda asylrätt begränsas kraftigt.

Vi kan justera lite i ena eller andra riktningen, men det går inte att komma ifrån denna dissonans utan att antingen strunta i omvärlden och stänga gränserna, eller strunta i välfärden och öppna gränserna.

En annan av smärtpunkterna är de EU-migranter som på senare år har blivit ett stående inslag i de flesta städer, tiggarna. De sitter i gathörnen, bredvid bankomater, i tunnelbaneuppgången, precis utanför dörren till matbutikerna. Kanske försöker de påkalla uppmärksamhet med några ord, kanske söker det bara tyst de förbipasserandes blick och medlidande.

Nästan alla är överens om att lösningen för de fattiga östeuropéer som kommer hit och tigger inte finns här. Bara ett försvinnande litet fåtal kan hoppas på att få jobb. Lösningen är utbildning, arbete, sociala och medborgerliga rättigheter i hemlandet.

I en debatt som ordnades på Dramaten förra måndagen och sändes i radions ”Tendens” i onsdags, diskuterades sådant som välgörenhet och godhet. Givetvis berördes frågan om hur vi beter oss mot tiggarna och vad det får för konsekvenser, för tiggarna men också för oss själva. Flera av deltagarna menade att det sannolikt är bättre att ge pengar till ideella organisationer, men för att motverka den egna hårdheten valde somliga ändå att lägga några slantar i tiggarnas pappmuggar.

Det är mot bakgrund av dessa perspektiv som man bör analysera Ekots nyhet om att allt fler barn nu följer med sina föräldrar till Sverige. Frågan som ställs i reportaget gäller dessa barns skolgång. Ska de behandlas som alla andra barn som uppehåller sig här och därför ges rätt till utbildning?

För utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) finns det i alla fall inga tvivel, inga nödvändiga prioriteringar, inget lidande som välfärdsstaten inte kan avhjälpa. Till Ekot säger han:

”Vi tycker att det är viktigt att de får rätt till utbildning. Regeringen har som löfte att barnkonventionen ska bli svensk lag och en av de viktigaste principerna i barnkonventionen är alla barns rätt till utbildning. Sverige ska inte vara ett land som är en del i den diskriminering mot romer som förekommer, bland annat genom att de inte får tillgång till skola.”

Diskriminering av romer är ett långt, sorgligt och ännu inte avslutat kapitel i Europas historia. Men i just detta fall handlar det faktiskt snarare om principiella dilemman och praktiska problem, i alla fall för Sveriges del.

Hur vill Fridolin arrangera skolgången? Ska barnen placeras i vanliga klasser utifrån sin ålder, trots att de inte kan språket, trots att deras kunskapsnivå sannolikt är mycket lägre än jämnåriga svenska barns? Eller ska 12-åringar sättas i årskurs ett? Tänker sig Fridolin att de östeuropeiska barnen ska gå tillsammans med nyanlända i speciella introduktionsklasser? Ska varje barns förutsättningar utredas innan de får en klass anvisad för att relativt kort därefter ändå behöva lämna Sverige när föräldrarna återvänder hem? Ska det rentav inrättas särskilda tiggarklasser, specialanpassade för elever som plötsligt försvinner och kanske, kanske inte, kommer tillbaka några veckor eller månader senare?

Det är sådant som förblir obesvarat när en miljöpartistisk utbildningsminister inte kan uthärda dissonansen i en ojämlik värld och reflexmässigt börjar prata om diskriminering.

Vi vet att fattigdom och diskriminering i länder som Rumänien behöver lösas på plats. Det betyder inte att vi inte bör värna anständighet och uppmuntra medmänsklighet här. Allt annat vore förödande för samhällsklimatet. Om det finns kommuner eller privata huvudmän som vill ge barnen till tiggare en meningsfull sysselsättning den tid de är här, så ska det givetvis inte förbjudas. Organisationer som arbetar för att ge tiggare tak över huvudet några nätter i veckan förtjänar all respekt. Det är bra att det finns aktörer som kan ta udden av det värsta lidandet, och till vilka bekymrade medborgare kan skänka pengar.

Detta ska dock inte förväxlas med att staten ålägger kommunerna att ta fullt socialt ansvar för medborgare i andra EU-länder.