Muammar Khaddafis tid som Libyens diktator borde vara över. I brottsregistret finns 42 års skräckvälde, internationell terrorism och planer att skaffa kärnvapen. De senaste veckorna har han använt kulsprutor och bombplan mot sitt eget folk, och ingen vet hur många tusen människor som har dödats.
Men Khaddafi är kvar i Tripoli. Han lovar alla upptänkliga fasor för sina utmanare. Han må vara från vettet, men besitter fortfarande eldkraft, soldater och en paramilitär styrka på 20 000 man.
Idealet är att libyerna själva störtar Khaddafi, med erforderligt våld eller genom att regimen faller samman inifrån. Det skulle ge en nationell självkänsla av samma slag som folket just nu upplever i Egypten och Tunisien, även om inte allt är avgjort där heller.
Fast – om det inte går? Om Khaddafi klänger fast vid sina kanoner, utvidgar kriget mot folket, lägger bombmattor över bostadsområden, sätter in senapsgas? Om diktatorn tar överhanden, kan omvärlden bara titta på? Ett utdraget inbördeskrig kan bli hur blodigt som helst. Vinner Khaddafi blir hans hämnd på de illojala massorna fruktansvärd, värre än när han slaktade över tusen fångar efter ett islamistuppror 1996.
Tanken måste tänkas: vad kan världssamfundet göra? Möjligheter och risker måste gås igenom, kriterier och mål ställas upp.
FN är i teorin överens om plikten att skydda en utsatt civilbefolkning, men inte om när den inträder. Det är bra om FN:s säkerhetsråd godkänner militära interventioner. Ryssland och Kina har dock vetorätt och motsätter sig hittills varje form av militärt ingripande mot Libyen. Att Internationella brottmålsdomstolen i Haag inlett en utredning mot Khaddafi för brott mot mänskligheten kan stärka legitimiteten för olika åtgärder, men får inte säkert ryssar och kineser att vika sig.
Inte heller Natolandet Turkiet accepterar aktioner mot Khaddafi, och arabvärlden är skeptisk. Bland de libyska rebellerna vädjar vissa om militärt stöd, andra säger nej. Utländsk inblandning kan ge Khaddafi luckan där han kan yla om ”yttre fiender”.
Ett militärt ingripande, utöver rent humanitära insatser, kräver således ytterst noggranna överväganden.
Det som främst har diskuterats är ett flygförbud över Libyen. Syftet skulle vara att stoppa Khaddafis luftangrepp, hindra inflygning av legosoldater och försvåra trupptransporter. Effekten är oklar. Flygförbudszonerna i Irak på 90-talet räddade kurderna men inte shiiterna.
Dessutom finns praktiska problem. Det räcker inte att be folk sluta flyga, utan man måste vara beredd att skjuta ned libyskt stridsflyg. Libyen är ett stort land som kräver hundratals plan för att bevaka.
USA:s försvarsminister Robert Gates understryker att en flygförbudszon börjar med att man slår ut Libyens luftvärn, inklusive avancerade missiler. Kanske överdriver Pentagon svårigheterna, kanske är libyska piloter inte så stridsbenägna. Men amerikaner chansar inte.
På nästa nivå ligger flygattacker mot militärbaser, radaranläggningar, ledningscentraler eller diktatorns egen bunker, men där uppstår risker för civila offer. Någon välorganiserad motståndsarmé på marken, som i Afghanistan 2001, som kan dra nytta av luftunderstödet existerar ännu inte i Libyen.
Det gör det också vanskligt att skicka vapen till upprorsmännen. De tycks i stort sakna ledning, och att utbilda dem tar tid. Ingen vet vem man ger vapnen till eller var de hamnar så småningom.
Ett annat bekymmer är att bara USA har förmågan att leda en militär aktion i Libyen. Det är önskvärt att Arabförbundet och Afrikanska unionen står bakom, men de kan inte genomföra den själva. EU-länderna kan bidra till men inte leda Natoinsatser. Och ett USA-lett ingripande riskerar att åter uppfattas som att amerikaner klampar in i ett arabiskt oljeland. George W Bushs vårdslösa företag i Irak gav inte direkt mersmak.
USA är uppbundet i Afghanistan och Irak. Krigen har kostat tusentals liv och hundratals miljarder. Det amerikanska budgetunderskottet är redan stort, och president Obamas demokratiska parti tvivlar på Afghanistaninsatsen. Entusiasmen för ännu ett militärt åtagande är liten.
En flygförbudszon är ingen omöjlighet. I övrigt gäller det att vänta och se: pressa Khaddafi på alla sätt, inte minst genom ekonomiska sanktioner, och stödja rebellerna så gott det går. Men vad händer när blodet forsar i Libyen? Inte ens en militär invasion kan uteslutas.
Det vore omoraliskt att låta Khaddafi sitta kvar. Framför allt för libyernas skull, men också för vårt eget samvetes.
DN 6/3 2011