Inför internationella aidsdagen presenteras forskning som visar att två av tre hivinfekterade får sin diagnos i ett sent skede. Kunskap om smittorisker saknas inte. Vad är då fel?
Hiv är inte samma infektion den en gång var. Bromsmediciner har förändrat betydelsen av de tre bokstäverna. Det som från början var lika med successiv nedbrytning, följdsjukdomar och sedan obönhörlig död liknar i dag mer av en behandlingsbar men kronisk sjukdom.
För att förklara hur bromsmedicinerna radikalt förändrat förutsättningarna liknas hiv ibland vid diabetes. Men stigmat är förstås ett helt annat. Medan insulinbehandlad diabetes i hög grad ses som någonting som drabbar, är hiv något man förvärvar – med eller utan öppna ögon.
Antalet nydiagnosticerade hivfall har under senare år börjat stiga. Förutom de fåtalet fall av mor till barn-smitta finns tre kategorier av smittvägar: heterosexuellt smittade, homosexuellt smittade samt smittade genom intravenöst missbruk. Smittskyddsinstitutet delar i sin statistik sedan in grupperna i smittade i Sverige och smittade utomlands.
I den sistnämnda kategorin finns personer som invandrat till Sverige från länder där hiv är vanligt. Och där speglar statistiken förstås mer migrationsströmmar än personligt risktagande. Men i gruppen finns också 46 män (avser år 2009) bosatta i Sverige, som smittats i Asien, vanligtvis Thailand. Det totala antalet rapporterade fall uppgick förra året till 486.
Den största smittoöverföringen i Sverige sker alltjämt bland män som har sex med män. Ny forskning visar att åtskilliga får sin diagnos långt fram i sjukdomen, i många fall när de redan utvecklat aids. Sju av tio hivfall – oavsett smittväg – upptäcks alldeles för sent, enligt preliminära forskningsresultat från en studie gjord av en grupp svenska infektionsläkare, refererad i det senaste numret av tidskriften Medicinsk Access.
I gruppen män som har sex med män finns förstås alla möjliga typer av män, precis som det gör inom gruppen män som har sex med kvinnor. I båda finns män som lever i livslånga parrelationer. Men där finns också män som köper sex, som har många sexpartners och som praktiserar osäkert sex.
Det som skiljer homosexuella män från heterosexuella är snarare det faktum att de redan från mitten av 80-talet tvingats till en medvetenhet om hiv. Det är sannolikt betydligt fler homosexuella än heterosexuella män som sett sjukdomen i vänskapskretsen. Och frågan är om det finns någon grupp som är så väl insatt i smittvägar och riskbeteende som män som har sex med män.
Om inte kunskapen saknas, vad är det då som gör att så många som utsatt sig för risk, ändå lever vidare som om inget hänt? Under hivepidemins första skede fanns inga egna hälsovinster att hämta hem på ett test, men i dag kan en tidig eller sen diagnos vara skillnaden mellan liv och död. Så varför?
Ett tänkbart skäl kan vara smittskyddslagen och skyldigheten för den som känner till sin smitta att alltid vid sexuella kontakter, också säkra, upplysa om den. Tanken är god, men hur fungerar det i praktiken? Hur är det för en homosexuell lärare i en svensk småstad om han inför varje sexuell kontakt ska informera om sin sjukdom även om han ser till att skydda sin partner? Hur lång tid tar det innan han är brännmärkt – i skolan liksom i hela samhället – som hivpositiv? För det är ju inte så att de potentiella partners man berättar för – oavsett om det sedan blir något sex eller inte – har tystnadsplikt.
Kanske resonerar vissa att det är bättre att inte veta, att leva vidare som om den där veckan i San Francisco aldrig varit. Och kanske är en effekt av förnekelsen att man också struntar i att använda kondom.
Ett fullödigt sexliv är ingen mänsklig rättighet för hivpositiva. Att informationsplikten gör livet besvärligt för smittade är inget skäl att skrota den. Men om informationsplikten i praktiken medför att fler – inte färre – människor smittas så finns inget skäl att hålla fast vid den.