”Ingen katastrof”, säger Lars Ohly när han talar om oenigheten inom vänsteralliansen. Vad han egentligen säger är att han varken förstått de andra eller är beredd att kompromissa.
Under de senaste åtta dagarna har de två statsministerkandidaterna mötts i tre debatter. Men för väljare som söker svaret på vad som skiljer de två allianserna åt gav nog ändå Ekots lördagsintervju med Vänsterpartiets ledare Lars Ohly mer.
På Tomas Rambergs frågor om vad som skiljer hans parti från Socialdemokraterna och Miljöpartiet svarade Ohly gång på gång att det inte skulle vara ”någon katastrof” om de tre partierna inte nådde en gemensam linje före valet. Men vad hans sätt att svara tydligt demonstrerade var att han i frågor där de andra två eftersträvar överenskommelser före valet själv vill stå fri för att kunna profilera sitt eget parti.
Ohly har under de senaste veckorna också i handling visat att han har denna hållning. Vid Folk och Försvars konferens i Sälen presenterade han tillsammans med Mona Sahlin och Peter Eriksson en rödgrön plattform för säkerhets- och försvarspolitiken. Den mest brännande frågan, Afghanistan, lyste dock med sin frånvaro.
Om Lars Ohly värnat det gemensamma regeringsalternativet hade han lätt kunnat ansluta sig till de två andras linje att den svenska insatsen ska utvärderas 2011. Tiden dit är så kort att det inte varit mycket till eftergift. Men det hade signalerat god vilja och beredskap att flytta de egna positionerna något för att öka det gemensamma regeringsalternativets trovärdighet.
Även de skrivningar om sjukförsäkringen som de rödgröna presenterade på DN Debatt (19/1) var påfallande substanslösa. På punkt efter punkt var utvägen att föreslå utredning.
En aspekt av vänstersamarbetet som inte togs upp i lördagsintervjun men som ligger under ytans som en tidsinställd bomb är skillnaden som finns i deras syn på den ekonomiska politiken.
När Mona Sahlin och Miljöpartiets språkrör hösten 2008 bestämde sig för att fördjupa sitt samarbete och lämna Vänsterpartiet utanför var det den ekonomiska politikens ramverk som de pekade på: Ett parti som inte accepterade detta var inte att lita på och kunde inte vara med.
Sahlins tvåpartiallians mötte så kraftiga protester inom hennes eget parti att hon snabbt tvingade backa och åter öppna dörren för Ohly. Därefter sopades frågan om ramverket under mattan.
Men om man tittar i Vänsterpartiets budgetalternativ från i höstas inser man att klyftan till Socialdemokraterna och Miljöpartiet är lika djup som tidigare. I denna partimotion är Ohly och hans kamrater lika oförstående som tidigare för värdet av de principer som gällt för den ekonomiska politiken sedan 1990-talskrisen: överskottsmålet för den offentliga sektorn, balanskravet för kommunerna och det treåriga utgiftstaket för statsbudgeten.
Ramverket beskrivs i partimotionen som ”en nyliberal reaktion på den keynesianska ekonomiska politiken”. Riksbankens inflationsmål ifrågasätts och partiet deklarerar att ”full sysselsättning skall vara det övergripande och överordnade målet för den ekonomiska politiken”.
Självklart kan det finnas delar av ramverket som med tiden behöver ses över. Det oroande är att kritiken kommer från ett parti med solid överbudstradition. Pengar saknas nästan aldrig när Vänsterpartiet drar upp linjerna för sin politik. Trovärdigheten blir därmed inte större än när en alkoholist pläderar för fri tillgång till sprit med motiveringen att alkohol kan vara bra för hälsan.
Förr eller senare måste de tre rödgröna åter offentligt förklara hur den gemensamma grunden för deras ekonomiska politik ser ut. Svaret de kan åstadkomma lär inte stärka trovärdigheten i deras regeringsalternativ.
DN 1/2 2010