Huvudledare

Polis, polis, sifferkris

Siffror kan ge en grund för utvärdering och analys. Polisens misstag är att endimensionella mått fått styra hela verksamheten.

Människor som blivit utsatta för brott vill att polisen tar händelsen på allvar och hittar gärningsmannen. Ett stigande antal uppklarade brott låter därför som en god nyhet. Men statistiken kan, som DN tydligt visat på nyhetsplats (28/9, 29/9), användas för att skapa en illusion av framgång. Ett enda dopningsärende i Skåne redovisades som 10.990 uppklarade brott. Utan detta enda fall hade den goda nyheten om ett ökat antal uppklarade brott 2011 förvandlats till sin motsats.

Redovisningen tycks ha varit förenlig med vedertagna rutiner för hur brott ska tas upp i statistiken. Där­­emot illustrerar fallet vilken dålig grund siffrorna över ”uppklaring” ger för bedömning av polisens insatser.

Att statistik kan användas på ett vilseledande sätt är inget unikt för polisen. Det speciella är fixeringen vid statistiska mått.

Alkotesterna är det mest kända exemplet. Mål har satts upp för antalet utandningsprover som ska utföras under året. Efteråt har myndighetens ledning stolt kunnat meddela att målet överträffats.

Sådant ser fint ut i statistiken. Men när målet är formulerat i antalet prov tas dessa förstås ofta där det är enkelt att på kort tid registrera många blåsningar. Det är inte på samma ställen och vid samma tid på dygnet som det är mest angeläget att kontrollera bilisternas nykterhet.

Resultatet blir inte bara meningslös statistik. Betydligt värre är att arbetet frikopplas från det som borde vara det trafikpolitiska målet: färre döda och skadade.

Fixeringen vid siffrorna över uppklaring riskerar också att styra polisarbetet mot typer av brott som är lätta att få positiva tal på. Vid en trafiknykterhetskontroll är fallet i praktiken löst i samma ögonblick som brott upptäcks. På samma sätt är ofta narkotikabrott tacksamma. När en person grips vid ett försök att sälja droger på gatan finns på en gång ett registrerat brott och en misstänkt gärningsman.

Lägenhetsinbrott eller personrån kräver mycket större insatser för att bli lösta.

Ett av polisens statistiska mål som kan bli ännu mer snedvridande är det som gäller anmälda brott. I en rapport som Jerzy Sarnecki gjorde för ett par år sedan på uppdrag av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) pekade han på vad som händer när polisen ökar sin närvaro i ett område med hög kriminalitet.

Poliserna på plats kan snabbt ingripa och kommer därmed sannolikt att registrera fler brott än tidigare. Men deras närvaro minskar samtidigt ofta det faktiska antalet begångna brott. En aktivitet som gett männi­ skor ökad trygghet återspeglas på papperet alltså som stigande brottslighet.

Målet att minska antalet anmälda misshandelsbrott utomhus står i direkt konflikt med målet att öka polisnärvaron, konstaterade Sarnecki. ”Det kan också konstateras”, tillade han, ”att den mest kostnadseffektiva metod som polisväsendet kan tillämpa för att uppnå det numeriska målet, är att helt enkelt göra sig otillgängligt för brottsanmälningar.”

Statistik behövs. Dårskapen ligger i hur den använts för styrning av polisens arbete.