Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Polisen utreder inte IT-brotten

Anmälningar på hög.
Anmälningar på hög. Foto: Fredrik Funck

DN har i en serie artiklar påvisat närmast genanta svagheter inom IT-säkerheten hos en rad offentliga verksamheter. Att det går att hacka sig in till en så hemlig verksamhet som FRA är båda oförsvarligt och svårsmält. Den sårbarheten, och andra, måste byggas bort.

Granskningen visar också hur valhänt polisen hanterar brottslighet på nätet. Av dryga 2.000 anmälda brott från tre månader förra året, med undantag för personer som olovligen misstänks ha sökt i register på sitt eget namn, är det bara två som hittills lett till fällande dom (DN 5/11).

Siffrorna är anmärkningsvärda, men är det någon som blir förvånad? När förstoringsglaset tas fram så brukar det se ut så här. Bostadsinbrott, bidragsbrott, våldtäkter – ja, var man än tittar så är polisens statistik för det mesta beklämmande.

På senare tid har flera medier noterat hur kränkningar, förtal och hot på nätet hanterats som om brotten sker i ett annat universum.

Den fråga man ställer sig är i vilken mån det är ointresse, kompetensbrist eller prioriteringsproblem som förklarar de dystra siffrorna. Sannolikt finns ett inslag av allt detta. DN:s avslöjande om att flera poliser som är satta att utreda IT-brottslighet inte förstår vad en IP-adress är blottlägger en stor kunskapslucka. Ulrika Sundling, från Rikspolisstyrelsen, säger till DN: ”Vi måste börja ta IT-brottslighet på allvar.” Det är ett svar som man möjligen hade kunnat förstå om det yppats under 90-talet. Men nu? Datorerna har funnits i svenskarnas hem i ett par decennier. Och nu tycker polisen att det kan vara dags att börja lära sig.

Svaret visar också hur polisen arbetar i en annan verklighet än den som medborgarna befinner sig i. Man gör som man alltid gjort utan hänsyn till att världen förändras. Med en egen systematisk utvärdering hade polisen inte behövt vänta 20 år för att komma till insikt om att man inte mäktar med denna typ av utredningar. Om det funnits en fungerande kvalitetsgranskning hade polisen långt tidigare förstått att något måste göras. Och sedan kunnat fundera på om detta något är att anordna fler och bättre generella utbildningsinsatser. Eller att rekrytera och organisera utredningsarbetet kring fler specialister.

I det rättsliga tomrum som uppdagats under årens lopp (av bland annat ”Uppdrag granskning”) börjar nu fler utomstående aktörer träda in. Det är ett steg mot en privatisering av rättsväsendet, vilket inget politiskt parti offentligt förespråkar. För den enskilde är det en möjlighet att äntligen få upprättelse. Och därför förstås en välkommen förändring.

DN har tidigare skrivit om Juridikinstitutet, som under ledning av professor Mårten Schultz på ideell basis arbetar mot kränkningar på nätet. Nu har också stiftelsen Tryggare Sverige klivit in på banan.

I samarbete med ett försäkringsbolag erbjuds enskilda att teckna ett avtal som ger juridisk och praktisk hjälp för den som utsätts för kränkningar, hot eller identitetskapning.

Utmärkt. Men, som sagt, samtidigt ett kvitto på att polisen har lämnat walkover.

Skuggan faller inte enbart över polisen utan också över de justitieministrar, av skiftande kulör, som missat att definiera vad myndigheten ska ägna sig åt. Regleringsbreven brukar kunna summeras med att allting ska prioriteras, analyseras och dokumenteras.

Men att prioritera är inte bara att välja. Det är också att välja bort. Polisens oförmåga att sköta sitt uppdrag måste ses i ljuset av justitiedepartementets oförmåga att sköta sitt.

Skatt kan till viss del ses som en försäkringspremie. Medborgarna avstår en del av sina inkomster mot ett löfte att få sjukvård när de blir sjuka och hjälp från polisen när de utsätts för brott. Ett försäkringsbolag som vägrar betala ut ersättning, trots att alla villkor är uppfyllda, tar en rättslig risk. Det gör också den medborgare som undanhåller skatt.

Den polismyndighet som undanhåller hjälp tar där­emot inga risker. I stället kan man agera som att man tagits på sängen, inte haft någon aning om hur illa det var ställt och utlova bot och bättring. Ingen rikspolischef, ingen länspolismästare, ingen justitieminister behöver avgå, nästan oavsett vilka brister som uppmärksammas.

Det är också genant.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.